Göteborgsposten – 21 november 1871, sida 2

———— — — z— — — — Han itillfogado mig den svåraste oförrätt som en men kan tillfoga en annan. Han kom emellan mig och den qvinna jag älskade; han stal din mors hjerta från mig, Clarissa, och förbittrado bådas våra lif. Han tystnade och betäckte ansigtet med sin hand. Clarissa kunde se att denna hand darrade. Hon hade aldrig förr sett sin far så upprörd. Äfvon hon var djupt upprörd. Hon drog en stol nära intill hans och satte sig ner bredvid honom men vågade ej tala. — Det är kanske bäst att du hör alltsammans från min mun, sade han efter en lång paus. Du kan få höra vinkar och hviskningar derom från andra personer, då du kommer ut i sällskapslifset, ty det var kändt af många. Det är derföre så godt att du genast får veta sanningen. Det är en historia som ej är alldeles ovanlig, men när helst eådant händer, bereder det en mans olycka. Jag har oj alltid varit sådan som du kännt mig, Clarissa — en utnött maskin, en man som drönar bort återstoden af ett förfeladt lif. Jag hade en gång förhoppningar och bassioner liksom andra menniskor — kanhända mer glödande än de flestas. Din mor var den älskvärdaste och mest fängslande qvinna jag någonsin träffat, och från första stunden jag såg henne hade jag blott en tanke — huru jsg skulle vinna henne till hustru. Det var ej något klokt parti. Hon var jemngod med mig i afseende på börd; men hon var dotter till en ruinerad slösare och hade lärt öfverflöd och misshushållning från vaggan. Hon trodde mig vara mycket rikare än jag verkligen var, och jag tog henne ej ur hennes villfarelse. Senare, då vi