Göteborgsposten – 21 november 1871, sida 1

Fran Köpenhamn. Veckorery. Den 18 November. Då man nu för tiden tar ett köpenhamnskt dagblad i handen, kan man vara fullt säker om att åtminstone finna ett par notiser om arbetarerörelser, om socialismen här och socialismen der, om möten af Internationales danska filialafdelning eller om andra liknande ämnen. Detta är helt naturligt, ty nu då Internationale ändtligen bar tagit Danmark under behandling, söka detta sällskaps agenter äfven af bästa förmåga att kors och tvärs genomagitera ej allenast Köpenbamn utan hela landet. Det lägger i allrahögsta grad beslag på uppmärksamheten för ögonblicket och följaktligen äro väl också vi nödsakade till att dröja litet vid detta tema. Den danska fiialafdelning, hvarmed sällskapet lyckliggjort oss, förhåller sig till sina utländska förebilder fullkomligt som en bodgosse, hvilken är förälskad i sin store broder handelsbokhållarens uppstående löskragar, sufsisant uttalade smakomdömen och vräkiga manåc och som på alla sätt söker kopiera detta lysande ideal. Man har de välbekanta fraserna om hvita slafvar, om blodsugande storborgare o. 8. v., 0. 8 v, de välbekanta törsäkringarne om att tiden nu är kommen till att afkasta oket, till att det fjerde ståndet skall göra sina rättigheter gällande med lagen eller utan honom, man bar eldröda tidningaartiklar, evinnerliga agitationsmöten och allt hvad som i ötrigt hör till Internationales yttre framträdande. Följaktligen har man då också ledare af samma slag, som de, hvilka allmänneligen armbåga sig fram till en framstående ställning inom sagde sällskap, ledare, hvilkas anslutande till detta ingalunda är baveradt på intresse för de glimtar af sanning, hvilka klinga igenom partiets lösen, utan som istället uteslutande kasta sig i armarne på detta, emedan de förut spelat sina kort så illa, att de gjort sig omöjliga på alla andra områden och följaktbgen ha allt att vinna, men intet att förlora på ett försök att omstörta det bestående samhället. Jag skall, om ni tillåter det, presentera ett par af dessa ledare för er. Det är de två internationala stormakterna cessionanten f. d. musikhandl. Briz, för ögonblicket ansvarig utgifvare af Socialisten samt t. d. grundtvigianske journalisten Poui Gsleff, för ögonblicket resande agitator på Jylland. Ännu bar partiet bär hemma ej frambringat andra storheter af någon betydenhet, men bakom dessa två står helt viest en tredje, som i sjelfva verket måste anses för den danska filialens egentlige stormästare och som jag här nedan också skall omtala. Hr Brix framträdde, mig veterligt, första gängen på den köpenhamnska arenan som biträde hos musikhandl. Plenge. Redan då synes han ha kännt ett oemotståndligt behof af att draga uppmärksamheten på sig och lägga i dagen sin afvoghet mot, om just icke den bestående lagen, så dock mot bestående allmänna öfverenskommelser hederligt folk emellan. Hans första offentliga bedrift är måhända bekant äfven för mina svenska läsare. En vacker dag öfverraskar han sina ärade samtida genom att utskicka ett eftertryck af Gluntarne och modig öfver denna första bedrift låter han henne efterföljas af andra liknande. Hanj känner att hans stora framtidsverksamhet icke kan förenas med ett bokhandelsbiträdes blygsamma ställning och han säger derför farväl åt hr Plenge för att etablera sig som musikhandlare. Men tru Fortuna är af alla nyckfulla qvinliga skapelser det allramest nyckfulla och hon vill alldeles ingenting ha att göra med hr Brix. Hvaa skulle han så taga sig till? Naturligtvis gjorde han det, som ej är så alldeles ovanligt i en så betänklig kasus. Han gjorde cessjon och en cession så beskaffad att hans bekanta förmenade att han med detsamma borde ha spelat ut sin roll på den köpenhamnska arenan och sköto tillsammans penningar, på det han måtte kunna bege sig af till alla äfventyrares förlofvade land: Amerika. Hr Brix kommer emellertid att tänka på, att konkurrensen derute antagligen skulle bli skäligen stor och derföre bör