Göteborgsposten – 20 november 1871, sida 2

smålcende och med återvunnen sjelfbeherrskning. Jag har få bekanta som jag ej försökt att på samma sätt asteckna. — Men ni har föreökt att afteckna mig ofta, svarade han i det han såg igenom bladen i hennes bok. Ja, här är min profil på flera ställen. Banna mig ej Olarissa. Ni tänker på mig — kanhända ej såsom jag tänkor på er, dag ooh natt, men tillräckligt ofta för att göra mig lycklig. Gud i himlen! hvad jag varit ond på er under de sista få veckorna! — Hvad rätt hade ni att vara ond på mig, mr Fairfax? — Den sublima rätt som min kärlek till er skänker mig. I min tanke innefattar denna kärlek ett slags moralisk eganderätt. Att se er kurtiseras af den der Granger och ändock vara tvungen att hålla sig lugn! Men Gud ske lof! nu skall det bli slut på all förställning. Jag enser dagens händelse eåsom en försynens mellankomst. Så snart jag finner det passande, skall jag säga lady Geraldine sanningen. — Ni skall bryta er förlofning — under sådana omständigheter — då hon har dubbelt behof af er kärlek? utropade Clarissa i en ton som nästan uttryckte harm. Hon betraktade förhållande från qvinnans synpunkt, och det var lady Geraldines känslor som hon i detta ögonblick tänkte på. George Fairfax vägde ingenting i vågskålen mot den sörjande dottern. Och dock älskade hon honom. — Min kärlek har hon aldrig haft och kan aldrig få; oj heller tror jag att hedern drifver mig till att göra