not, och fastän det sällskap parisare bland hvilket han gjort sitt inträde råkar till att vara ett mycket tyst sällskap, blir han derföre ej nedslagen utan sätter sig i en så beqväm ställning som möjligt och bidar sin tid. Ian behöfver ej heller vänta länge. Omnibusen rullar öfver Seinen, far tvärsöfver kajen och kommer in på Louvrens gård, hvarest till venster resa sig de förkolnade qvarlemningarne af hvad som en gång var Tuilerierna. Finmuseau knäpper ihop sina hånder. vänder ut och in på ögonen så att endast det hvita är synligt, förvrider munnen och yttrar ett Ack i så ömklig ton att den genast väckte sensation bland hans reskamrater, hvilka alla rikta häpna blickar på honom. ÅAck! fortfar Finwuseau, ådetta är Tuilerierna, förmodar jag, som jag läst så mycket om i tidningarne. Rättvise himmel! blotta tanken på en sådan ödeläggelse är förfärlig! Han drager en suck som tillika är en snorfling. Ja, mumlar en fet qvinna med hvit mössa p. hufvudet och korg på armen, uilerierna! )et förekommer mig precist som om det ej var längre sedan än i går kejsorinnan befann sig der. Bevare oss väl, hvilket fasligt år detta har varitt! Ja, Tuilerierna-, upprepar en annan qvinna med svart hufvudbonad och ett paket under armen, Sjag såg dem brinna-. Jag ocksd-, utbrister en soldat med epåletter och näsa af samma röda färg. Jag var med om att intaga platsen. Och ser ni der i börnet, straxt bredvid Louvrens pelargång, der skjöto vi fyrtiosju stycken insurgenter och begrofvo dem derefter på samma plats der de fallit. Jag bjelpte till att uppkasta grafven. Jag antager att monsieur är från landet-? anmärker en liten rund, hes herre, togelhandlare vid Grande Rue de Clichy. Oui, monsieur, svarar Finmusean, som under de sista minuterna antagit en så fullkomligt enfaldig min, att hr Granier Cassagnac, ifall han fått se honom, skulle kunnat tro honom vara en at sina kära valmän från departementet Gers. Ja, monsieur, jag har kommit till hufvudstaden för att se på ruinerna och träffa min svärmor, som bor på Montparnasse. Näväl, monsieur, fortfar fogelhandlaren, om ni stannar qvar längre i vår hufvudstad, torde ni få se ännu flera ruiner, ty det är min tanke att allt ännu ej är förbiv. Nej, infaller qvinnan med korgen, Ljag tror ej att det är förbi-. Då en regering ej vet huru den skall sätta munkorg på anarkiens hydra, sortfar fogelhandlaren, mäste den vara beredd på att i hvilket ögonblick som helst den allmänna låga flammar upp som kan komma att uppskaka hela samhället i sitt — i sitt — vatten-! Ja, det måste den vara! utbrister qvinnan med paketet. Jag tror så med, instämmer en man i slokig hatt. Utan tvifvel, tillägger en man med en bomullsparaply i handen. Jag handlar med fjäderfä, ser ni, fortfar fogelhandlaren, ej missbelåten med sitt auditorium, voch då jag vill tyda den politiska horisonten, hvad tror ni väl jag gör — läser tidningarne? Nej bevars. Går till börsen? Ännu mindre. Jag tager helt enkelt i öfvervägande de priser allmänheten vill betala för ,fogel. Så sålde jag för aderton månader sedan, innan kriget bröt ut, foglar för 13 francs paret och sade: Detta betyder fred, en varaktig dynasti och ett utbredande af välstånd genom samhällets alla ådror. I går sålde jag ett par rapphöns för fyra francs (de hade legat elfva dagar på min disk, utan att ett enda anbud gjordes på dem), och det behöfves ingenting mera för att öfvertyga mig om att vi lefva i oroliga tider, och att himlen är laddad med hotande — hotande jordbäfningar. Om jag vore som regeringen, anmärker mannen med den slokiga hatten, i det han nickar bifall åt fogelhandlarens ord, skulle jag draga försorg om att åtminstone bleckslagarne och glasmästarne alltid hade ett tillräckligt antal arbetare; ty ett samhälle utan rutor i fönstren och med hål i taken, kan ej sägas befinna sig på någon hög ståndpunkt af civilisation. Jag sjelf är bleckslagare och kan ej finna tillräckligt många arbetare för att göra hvad som erfordras. Jag har just denna morgon varit och sett mig om etter arbetare; alla de biträden jag hade för ett år sedan äro i Satory eller Brest. Jag klagar visst icke öfver att upprorsmakarne bli straffade, men jag ville att de skulle straffas på ett annat sätt. I sistl. Maj månad lät regeringen döda tretiotusen och fängsla tretiotusen. Om jag hade varit i regeringens ställe, skulle jag ha skjutit hundratusen genast; men efter tre veckors förlopp skulle jag ha låtit de öfriga gåk. UHvilka öfriga? frågar soldaten. Den karlen har trög fattningsgåfva, anmärker bleckslagaren till fogelhandlaren. Hundratusen är ett stort antal, tilljagger soldaten med tankfull min, men jag skulle i alla fall ha skjutit tvåhundratusen och gifvit alla deras penningar åt de reguliera. Det vore ej mer än rätt och billigt om soldaterna blefve belönade, men de få aldrig någontig. Regeringen är ej liberal; den räknar sina halfcentimer. I förlidet år var jag i kejperliga gardet och fick fem sous om dagen; pu finns det ej något garde, så att jag får vara helt simpelt liniesoldat och får blott en sou-. En sou är ej hög dagaflöning, utbrister den feta qvinnan medlidsamt. Nej. i sanning?, återtager soldaten; men var lugn för att allt detta ej räcker länge. Ni skulle höra officerarne vid mitt nya regemente samtala. En af dem hade gjorts till öfverstelöjtnant af hr Grand Beta i Tours; i förliden vecka kommer en komitG6 med en general i spetsen och degraderade honom till kapten, som han förut var. Det skulle ha gjort er riktigt godt att höra huru han svor. En annan hade af någon anledning fått korset af samme hr Grand Beta. Så kommer komiten. IIvar fick ni det der korset? säger komitn. ÅJag vet inte, svarar han. Nåväl, git då hit det, säger komitön, och om ni bara hade sett hans min då lemnade ifrån sig korset som han hade varit en sådan kaxe öfver, skulle ni haft något att skratta åt för hela vintern. Men sådant der är i alla fall ej vackert. Då man fick ett kors af kejsaren, kunde man vara säker om att få behålla det för hela lifvet — men nu äro vi framme, tror jag, afbryter soldaten, Salut messieurs et damest och innan omnihusen hunnit köra riktigt unn