Göteborgsposten – 17 november 1871, sida 1

krafter sökte att mot slutet af kejsaredömets Några månader i Paris. Studier och intryck af en resande landsman. VI Paris d. 6 November. Man må vara än så likgiltig för politiken hemma i Sverige och med fullkomligt kallt blod skåda våra s. k. partiers äflan på riksdagen, så kan man likväl icke hjelpa att, när man kommer till utlandet, man ryckes med af strömmen och börjar taga den lifligaste del i en hop saker och ting, som naturligtvis komma en vida mindre vid än det egna fäderneslandets förhållanden. Politiken är öfverallt ute i verlden folkets lifalutt. Jag räknar icke detta för någon lycka, men det är så. De börja politicera redan i skolan, hvilket för någon tid sedan visade sig i handling genom ett slagsmål mellan skolpojkar från en kongregationistisk och en lekmannaskola vid rue Bonaparte, dervid sältropet från de senares sida var: ned med kyrkan! -— Man politiserar framför allt vid akademien, der berömda vetenskapsmän ibland icke kunna få ljud på sina föreläsningar, emedan de anses hylla en annan opinion än den studerande ungdomens; man torde minnas t. ex. förhållandet med Nisard och med sjeltva Laboulaye. — Man politiserar när man sitter i sitt hus eller går på vägen, och framför allt politiserar man på kasöerna. De lätta ekönhetorna på boulevarden äro fullärda ätven i statsvetenskapen och så intresserade, säges det, för politiska samtal med sina beundrare, att polisprefokterna icke mindre nu än under kejsardömet hemtar sina bästa upplysningar från denna källa. Jag minnes likväl en tid, då det just i Paris var motsatsen till allt hvad god ton hette att politisera. Det var en period som hade börjat med kejsardömet och 1äckte ända till de första åren på 60-talet. Sjelfva Quartier latin talade då om allting annat — om vetenskap, studier, skön konst, teatrar och vackra flickor. Man skulle likväl göra orätt i att tro, att denna stiltje var blott och bart en följd deraf att likluften från den 2 December hade lagt sig förpestande och dödande ötver folkets läppar säeom en rättekaffens radikal uttrycker sig, eller att något egentligt tryck utöfvades på den allmänna diskussionen. Jag minnes att man äfven då stundom, ehuru sällan, hörde diskurser på offentliga ställen mot regenten och hans ministrar, hvilkas make man tryggt kan säga aldrig varit hörda i vårt fria land, och oppositionstidningarnes språk, törsigtigt i formen, var till sin syftning och sitt ionehåll lika bittert som någonsin och uppfyldt af de giftigaste och försåtligaste hugg. Men saken var den, att allmänheten var trött vid politiken, djupt genomtrött, och fann sig helt lycklig vid tanken på att det var någon, som å dess vägnar hade åtagit eig detta tråkiga bestyr. Den nya generation som med alla sina tid åstadkomma en revolution var för ung, i allmänhet taget, att kunna minnas åren 1848 —51. Det är denna generation, representarad i sina bästa personligheter af Gambetta och Kossel, som under det sista året gjort ett dubbel-fiasco hvilket borde hindra dem trån att upplyfta hufvudet ännu en tid framåt och inull dess de fått skägg. Men icke desto mindre är det detta parti, som ifrigast rörer sig och som förr eller senare — det skall i ingen händelse dröja länge — skall kasta Thiers och nationalförsamlingen öfver ända, så vida dessförinnan icke krisen på annan väg kommer till utbrott. Det är inom statsfilosofiens område mycken tvist underkastadt, hvad radikalismen, såsom doktrin, egentligen är för slag, och om den såsom teori har något egentligt berättigande. Det är icke på denna tvistefråga som jag ämnar inlåta mig, sjelf betraktar jag radikalismen såsom närmast jemförlig med den 3. k. slyngelåldern i menniskolifvet. Om depotismen är den naturliga formen för samhälenas barndom och ålderdom, för det ännu outveck:ade sjelfmedvetandets likasom för den efnadströtta dekadensens period, så är dermot den aansade marnaålderns motsvarighet len konstitutionela regimen, monarkisk eller epubhkansk kan göra detsamma. Men långtfrån att utgöra någon högre utveckling af lenna form, är radikalismen ingenting annat in ett öfvergångsstadium, ett slags rummelif, som förstör både helsa och ekonomi, om let räcker för länge. Svårigheten synes emelertid just vara den för ett samhälle att komma — —— — — I MM M — M!q m 3 2 — — cc