delsen i lyckligare konsttidehvarf, uppväxa under det skönas välde och det närvarande modet i drägter, industri och till och med i konst, på mångfaldigt sätt sårar vårt öga. Det sköna talar ett eget språk och vi måste lära det såsom vi lära alla andra. Men hvem som en gång lärt detta språk och törstår att bruka det, han har, för att tala med en stor författare, druckit ur denna nektarskål, hvilken Minerva från himlen nedförde åt sin älskling Prometheus och har derigenom förvärfvat sig andel i konsten, som är lifvets högsta lycka. Nu tycker kanhända någon praktisk menniska, hvilken det synes, att i vår iltågstid man har vida vigtigare och framför allt mera inbringande saker att syssla med än med konsten, än med det sköna, att smaken derför är någonting, som man kan ha eller icke ba, endast man har sinne för det goda och nyttiga. Men så är det icke och Falke har, tyvärr, alltför mycket rätt, då han säger, att bristen på skönhetssinne under vissa omständigheter hämnar sig grymt nog. Vi so detta ei minst i, som han här ofvan säger, nutidens mode i drägter. Eftersom detta kapitel är särskildt egnadt åt damerna, må det ursäktas, om vi för dagen ej fästa oss vid huru det i detta hänseende är beställdt med det otäcka könet. Och vi kunna då, utan risk att kompromettera oss sjelfva, begagna oss af en författares omdöme rörande det täcka i detta afseende, hvars rykte är verldsbekant och hvars ord följaktligen måste väga mera i vågskålen än en auspråkslös causeurs häruppe i det isiga, ohyfsade Norden. Det är nemligen en medlem af verldens artigaste nation, en fransman, som talar, och efter som hvad han yttrar rör England, samt vår stad sedan gammalt är känd för att svärma för allt engelskt, så torde, hvad han säger kunna intressera — passa in på våra förhållanden, kommer naturligtvis aldrig i fråga! Denne författare är H. Taine, som i en serie brof från England till parisertidn. Lo Temps skildrat engelska nationen, dess seder och bruk samt dervid bl. a. fällt sin dom om de engelska damernas toilette. Han påstår helt ogeneradt att engelskan kläder sig illa, afskyvärdt till och med. Han har studerat henne i de aristokratiska kretsarne och vid de fashionabla badorterna, han har sett henne till häst i Rotten-Row, lorgnerat henne i teaterlogerna, på gatorna. Allt bekräftar den store estetikerns omdöme: hon kläder sig afskyvärdt. hennes smak står ungefärligen i jemnhöjd med hottentottskornas. När hon väljer färger, känner hon en oemotståndlig dragningskraft till de skrikande. Förgäfves utbreder himlen för henne sina milda, i hvarandra spelande färgtoner, förgätves undervisar jorden henne om, att den glans, som sticker i ögat, skall användas på de små, dekorerande detaljerna, icke på de stora ytorna; förgäfves tala penselns mästerverk från alla århundraden till henne om färgernas mystik. Hon är blind för allt detta och griper med vildens naiva hänryckning efter det lysande. Favoritfärgen nu för tiden är ett vansinnigt violett. Och gå vi så från färg till form, hvad möter oss då? Med en sjelfkänsla och en national stolthet, som han ej förmår att dölja, förklarar hr Taine, att endast fransyskan förstår konsten att skära till och att hon endast kan bära upp en klädningskjol. Engelskans krinolin är för vidlyftig antingen i sin helhet eller ock på oriktigt ställe. Den bildar alltid strängt geometriska figurer, vanligen koniska, hvars spetsar guppa hit och dit och hvars grundytor knuffa hvarandra. Hårklädseln är förfärlig. En fransk estetiker med sitt fina nervsystem, måste, när han studerar en engelskas hufvud, väpna sig med samma mod, som naturforskaren, då han undersöker ett vanskapligt djur. På det Babelstorn, som höjer sig öfver hennes panna, balanserar ett slags lamphatt, öfverlastad med smaklöst dingelidang och det hår som finnes qvar i fronten, sitter fastklibbadt vid tinningarne. Hu! Ett öfverflöd af guld, juveler och spetsar bidrager till att ge denna toilette ett barbariskt utseende. Det fordras ett skarpt öga och en god portion verldserfarenhet för att ana en vacker figur under en drägt, öfver hvilken mantiljen eller jackan icke faller utan hänger — hänger i spleenfullt verldsförakt — öfver den monstruöst svällande kjolen, en drägt, i hvilken alla färger i rasande fiendskap skrika till hvarandra om förräderi mot den goda smaken. För att vara rättvis eller kanske snarare för att öka skuggorna i denna målniog, anmärker hr Taine, att de damer, som på detta sätt vanställa sig, ha intagande ansigten, regelbundna drag och en figur som antikens nymfer. Engelskan är vackrare än fransyskan. Desto sorgligare är det, att hon klär sig på det viset! Och dock ligger Paris så nära! Huru är det möjligt att en sådan smaklöshet kan herrska på endast några timmars väg från Paris, detta öra, hvarmed verlden hör huru nornorna väfva framtidens väf, detta hjerta, hvarmed verlden känner sina djupaste känslor, denna hjerna, hvarmed verlden tänker sina största tankar, denna civilisationens medelpunkt, denna... ja, vi vilja sluta med våra dithyramber å la Victor Hugo och H. Taine, för att helt enkelt spörja huru är sådant möjligt? Huru det är möjligt? Jo, den saken är