Göteborgsposten – 16 november 1871, sida 1

7—— — — — — ———— skulle öfvervara en begrafning i stället för ett bröllop. Miss Lovel kände sig nästan böjd att springa sin väg vid åsynen af honom. Han tycktes riktigt förfölja henne, och allt sedan den der natten då George Fairfax uttalat sin spefulla lyckönskan, hade mr Grangers uppmärksamhet varit särdeles motbjudande för henne. Hon kunde dock ej draga sig tillbaka utan att visa sig rent af ohöflig, och för öfrigt gällde sammanvaron endast fem minuter; hon gick derföre in och inlät sig i ett intressant samtal med mr Granger rörande vädret. Det var fortfarande vackert, ingen utsigt till regn, en mycket lofvande dag verkligen -— dessa voro mr Grangers anmärkniogar, hvilka Clarissa tålmodigt afhörde. — Det finnes personer som fästa stor vigt vid sådana saker, yttrade mr Granger plötsligt. För min egen del, ifall jag stode i begrepp att gifta mig med den qvinna jag älskade, skulle jag litet bry mig om huru mörk himmeln öfver oss vore. Det der låtor ju något romantiskt från mina läppar, eller hur? En man vid femtio år har ej rätt att tycka sådant. Detta yttrade han med ett till hälften bittert skratt. Carissa slapp det besväret att svara genom ankomsten af några ytterligare brudtärnor — lady Louisa Challoner och miss Granger — samt tre af de inbjudna militärerna. — Jag förmodar att vi oförtöfvadt skola begifva oss i väg, sade lady Louisa. Annars tror jag verkligen att vi skola komma för sent, och det finnes någon grym lagparagraf, eller hur, som hindrar folk att gifta sig efter klockan elfva?