Beusts afgång från scenen skildra honom såsom Preussens och Bismarcks trogne förbundsbroder och den senares eget organ Nordd. allg. Zeit. tillochmed anser sig nödsakadt att lugna allmänheten för de farhågor, som skulle kunna uppstå på grund af v. Beusts afgång med hänsyn till det goda förhållandet mellan Österrike och Tyskland. Det fanns dock en tid, då hans namn var ett program, hvilket tillräckligt visade sig af den sensation, hans utnämning tramkallade, och han arbetade äfven på att infria detsamma, hvilket tydligt visade sig af de angrepp, som man i Berlin riktade emot honom. Ända till Frankrikes nederlag sökte Beust oafbrutet att göra Preussen misstänkt, att reta det och korsa dess planer, och fastän han ständigt kom till korta, lät ban likväl icke modet falla. Efter krigets utbrott förlidet år företog Österrike i hast rustningar, och då det i följd af sakernas gång lika fort måste åter inställa dem, sökte Beust att bilda en neutral liga, hvilken skulle i nödfall tvinga Preussen till att icke utvidga sitt område på Frankrikes bekostnad. Afven denna plan misslyckades, och nu gjorde Beust till det yttre, hvad han sedan gjort till det inre, då den tyska strömmen blef för stark: han föredrog att drifva bort med den, i det han gaf sig mine af att finna ställningen förträfflig och att hafva sjelf bidragit till dess framkallande. Bladet menar, att Beust, då alla planer brusto, bort taga afsked heldre än att göra resan till Salzburg; ty det kunde visserligen vara en nödvändighet för Österrike att ställa sig väl med det preussiska Tyskland, ja, med Bismarck, men icke borde en man med Beusts antecedentia ha gifvit sitt insegel åt denna vändning. Hvem minnes ej, huru Bismarcks organer rasade, för hvarjo gång Beust hade sina garn ute i sjelfva Tyskland, då han i sina -röda böcker uppmuntrade de sydtyska staterna till att emancipera sig från Preussen, då han koketterade med konung Georg at Hannover, då han höll skyttesester i Wien, blottade Preussens förräderi mot Tyskland år 1866, eller påminte om att Preussen, genom att lemna 5:te art. i pragerfreden ouppfylld, gaf Frankrike berättigad förevänning att blanda sig i Tysklands angelägenheter? Beust behandlades i Berlin vid alla dessa tillfällen som Tysklands onde ande, och man hade städse brådt med att afslöja hans planer. Derom synas emellertid nu alla tidningar vara ense, att Bismarck i Beusts fall vunnit en ny och stor triumf, hvars rätta betydelse kommande händelser skola visa.