Göteborgsposten – 15 november 1871, sida 1

Från Utlandet. Vi återgåfvo med särskilt kursiverad stil häromdagen ett yttrande af Bismarck, hvilket denne fällt inom tyska riksdagen, då fråga var om den 8. k. krigsskatten. Detta yttrande hade, såsom våra läsare möjligen erinra sig, följande lydelse: Om vi icke haft krigsskatten, så skulle kriget kanske börjat vid Rhen och vi nödgata återtaga från fransmännen venstra stranden, efter det turcos och annat pack (Gesindel) der utöfvat sin industri. Sådana ord på ett sådant ställe och från en sådan mans läppar äro oförlåtliga och vittna mer än mycket annat om, huru föga allvarligt man i Berlin menat med sina ojficielt uttalade fraser om fred och försoning. De måste ju ovilkorligen bittert reta stämningen i det forödmjukade Frankrike och omöjliggöra hvarje tanke på försonlighet: också har detta af Bismarck visade förakt mot den slagne fienden djupt sårat. Sjelfva det moderata och isynnerhet mot Tyskland försonligaste blad i Frankrike Le Temps, finner detta Bismarcks utfall allt för starkt, hvarför det också ger den store statsmannen följande behöfliga och tillbörliga tillrättavisving: Detta språk är först och främst djerft i en mans mun, som vet bättre än någon annan, huru hans egna soldater uppfört sig, och ett sådant påstående å hans sida rörande ett sådant ämne bevisar mer än alla argumenter, hvilket förakt han tror sig kunna visa för den europeiska opinionen och för sanningen. Men detta påstående, förutom det att det synes vara väl otidigt, har det ännu större felet att icke vara allvarligt. Det finnes endast tre regementen turcos, hvilkas bekantskap man för öfrigt gjort i Italien och hvilka der icke varit föremål för den förskräckelse, som hr v. Bismarck låtsar. Preussarne skulle på sin höjd ha rätt att finna, att dessa ända till djerfhet tappra infödingar icke ha, under det de stredo, gjort sig tillräcklig reda för det starka artilleri, som man ställde emot dem, och för hvad man kallar la raion demonstrative; men derom ätminstone ha våra motståndare det sunda förståndet att ingenting säga. I afseende på våra andra trupper visar Bismarck, att han icke känner dem, eller snarare talar emot sitt bättre vetande. Vi påstå visst icke, att de franska soldaternas ankomst skulle varit en lycka för Rhenprovinserna; men, för att endast se saken ur materiel synpunkt, vi betvifla, att deras närvaro skulle varit en olycka i förhållande till krigets förfärliga nödvändighet. Den franske soldaten är bullrande ; men han är god, och vi vilja till bevis derpå endast nämna Goethes egna ord, han som var vittne till våra förbindelser med Tyskland i detta århundrade. Har han icke i flera af sina skrifter bekräftat hvilka sympatier, våra armåer visste att genast förskaffa sig, då de förr visade sig på andra sidan Rhen, och hvilka de endast förlorade genom det bittra i en förlängd pooupation och genom Napoleons omättliga ärelystnad? Det ges ej någon anledning att tro, det vi skulle betett oss annorlunda denna gång, om vi varit de segrande; tvärtom: det är tydligt, att kejsardömet, som endast ville vinna en framgång, icke skulle hyst någon lust efter att kompromettera den genom att låta den kännas alltför tung för befolkningarne. Vi ha sjelfva sett en afdelning af den franska armen för ett ögonblick sätta foten på det preussiska territoriet i Saarbräck, och vi äro i tillfälle att till fullo vederlägga de berättelser, med hvilka den tyska staben preludierade hvad den behagade kalla sina repressalier. Hr v. Bismarck vet allt detta lika bra som vi; han vet, att vi, om vi ock visat en stor okunnighet i krigets konst, likväl skulle varit hans landsmän vida mera underlägsna i sättet att tillämpa denna konst på den industri, han åsyftar. På Cromwells tid skref en ambassadör, som ville gifva sin regering en föreställning om protektorns makt: Denne man kan allt, han talar och ljuger alldeles af sig sjelf. Hr v. Bismarck kan nästan allt i närvarande stund; men han har likväl icke ensam privilegiet att tala, och vi tvifla om, att han skall lyckas att, tillochmed inför sitt lands allmänna mening, vanställa karakteren hos den nation och den arme, som han besegrat. En främmande tidning fäster med rätta uppmärksamheten på den besyanerliga omkastning i ställningar och förhållanden, som timat, då de tyska tidningarne nu vid von