Göteborgsposten – 14 november 1871, sida 2

ligt att ej ha tand för tunga. Hannah Warman värderade sin plats, gom var god och måhända skulle bli ännu bättre under en mera ädelmodig herrsksrinna. Det bästa var derföre att sluta samtalet med en af dessa platta gudaktighetsfraser som Warman ständigt hade till sitt förfogande. — Hvad som än må hända, miss, så äro vi i Guds händer, sade hon högtidligt, och låtom oss hoppas att allt skall leda till våra odödliga själars bästa. Ingen kan genomgå lifvet utan pröfningar, miss, och kanhända att era nu börja; men vi veta att en sådan tuktan är afsedd för vår eviga välfärd. Sophia Granger hade så ofta uppmuntrat både Warman och andra till dylikt tal, att hon nu skäligen ej kunde ha något att anmärka deremot; men hennes lynne blef på iotet sätt förbättradt af detta samtal och hon affärdade sin kammarjungfru med ett mycket kallt godnatt. På tredje dagen före bröllopet anlände Goorge Fairfaxes mor till slottet för att öfvervara denna betydelsefulla tilldragelse i sonens lif. Clarissa betraktade denna dame med särskildt intresse och sårades ej litet af den sällsamma köld, hvarmed mrs Fairfax helsade på henne då lady Laura presenterade henne för den nykomna. Denna köld var så mycket mer anmärkningsvärd som mrs Fairfaxes sätt annars i allmänhet utmärkte sig för en viss älskvärd förbindlighet. Det förekom Clarissa alldeles som om Georgo Fairfaxs mor erfarit någonting liknande afsky vid uttalandet af hennes namn.