Göteborgsposten – 13 november 1871, sida 1

han all möjlig grannlagenhet och akfsade sig noga för att såra den fallne mannens värdighet. Mr Lovel lyssnade, bugade och smålog, men förband sig ej till någonting. — Hvad mig sjelf beträffar är jag eremit af böjelse, sade han; men jag är angolägen om att min dotter får någon vän, och jag tror ej att hon skulle kunna erhålla ett mera angenämt eller önskvärdt sällskap än miss Granger. Han såg på denoa unga dame med ett småleende — nästan ett triumferande småleende — då han sade detta. Hon hade sutit bredvid honom under middagen, och han hade egnat henno mycken uppmärksamhet — en uppmärksamhet som af henne oj mottagits med någon särdeles förtjust min. Men han blef ej ond på henno för det. Han betraktade henne med mildt öfverseende, såsom en den menskliga naturens företeelse, hvilken det kunde vara af intresse att studera. — Nåväl, mr Lovel, sade lady Laura i förtrolig ton då han önskade henne godnatt, hvad tycker ni nu om mr Granger? — Jag tycker att han är en utmärkt person, min bästa lady Laura, och jag kan ej förlåta mig sjelf för det jag hyst en sådan fördom emot honom. — Det gläder mig ofantligt att höra er säga detta! yttrade mylady med ifver. De stodo på ett stycke afstånd från de öfriga gästerna, så att de ej kunde höras. — Och nu vill jag veta om ni gjort någon stor upp