Göteborgsposten – 11 november 1871, sida 2

uträttat något, och hans namn är oätskiljeligt fästadt vid minnet af de förhoppningsrikaste dagarne i denna femåriga österrikiska historia. Österrike låg sönderslaget efter kriget med Tyskland och Italien. Han upprättade det, han undanröjde Belcredis afvaktningspolitik, återvände till författningen, besegrade den ungerska fiendskapen genom utjemningen, befrämjade den frisinnade revisionen af våra statsgrundlagar, installerade den första parlamentariska ministören, befriade Österrike från concordatet, återställde vänskapen med Italien, upprätthöll freden under det tysk-franska kriget, genomförde Österrikes försoning med Tyskland och bragte slutligen det czechiska författningsförslaget till tall. dag, då hans fall inträder under förhållanden, hvilka förläna åt honom sjelf någon tragik, äro vi uppfyllda af sorg öfver förlusten af en så duglig man under en så svår tid. Den nya regeringstreenigheten Andrassy-Kellersperg-Lonyay, som rann upp på vår politiska horisont, ger oss ännu icke någon klar framtidsvy, och vi befara, att deras antal skall med hvarje dag ökas, som skola med oss erkänna, att Österrike egde i grefve Beust en statsman, som icke är lätt att ersätta. Hvem vet, huru snart det ögonblick är inne, då nöden återkallar honom, i trots af det rubbade helsotillståndet, för hvars skull han i dag måste taga afsked. Beust har onekligen vunnit en stor triumf, då ban vid sin afgång vunnit för sig det tyska partiet. Skällan hade en gång ett annat ljud. Men icke förtby kan man vara ense om, att Beust ötverlefvat sig sjelf, då han, som genomfört ungrarnes likställighet med tyskarne, icke egde nog mod eller konseqvens att genomföra planen om federalismen och likställa äfven slaverna, eller böbmrarne, hvilken likställighet dock var en naturlig följd af det en gång gentemot Ungern tagna steget. I Tyskland har yppat sig med anledning af det sista kriget ett missförhållande, hvilket ej gerna kan undgå att väcka ett rättvist uppsende och är högligen egnadt att framkalla en storm hos de s. k. lägre klasserna. Riksdagen har neml., såsom bekant, anslagit en summa af 4 mill. thaler till vissa framstående tyska generaler och statsmän från sista kriget och en lika stor summa till understöd för landtvärnsmännen. Tyskland har en folkarme, hvilken till stor del utgöres af det 8. k. landtvärnet. Detta landtvärn består till det mesta af män med borgerliga sysselsättningar, hvilka äro gifta och ega familj. Ett så stort krig, som det senast förda, har ryckt ett betydande antal af dessa landtvärnsmän från just deras borgerliga sysselsättningar och, då dessa utgjort deras enda utkomstkälla, äfven från möjligheten att förse deras familjer med bröd. Den långa bortovaron från kriget har naturligtvis äfven tilltäppt dels för en tid, dels för alltid näringskällorna för ett betydande antal af dessa landtvärnsmän, hvilka vid sin hemkomst måst se sina besparingar uppätna af sina hemmavarande familjer och sina kunder öfvertagna af andra. Det är sädana, som nu fordra understöd af regeringen, hvilken ansett sig kunna till en särskild krigsskatt aflemna 40 millioner thaler, men ej vill lemna till de genom kriget nödlidande landtvärnsmännen och deras familjer mer än 4 mill. thaler. Denna omständighet har naturligtvis framkallat en stark ovilja hos massorna, och vi kunna icke förneka dess berättigande, isynnerbet som att Tyskland gått på ett så lysande sätt segrande ur striden, på samma gång som vi icke kunna annat än bäfva vid tanken på, hvad som skulle följt om Tyskland dragit det kortare strået. Systemet med folkarmeer har obestridligen sina farliga, sina häpnadväckande sidor. Det socialdemokratiska arbetarepartiet i Berlip har med anledning häraf under d. 5 d:s hållit ett af flera tusen personer besökt möte, under ordförandeskap af Hasenelever. Denne angrep med stor hästighet både regeringen och rikedagen, i det han framhöll, att det var obegripligt, huru man, såsom man med dotationen till generaler etc. ville visa, kunde anse penningar vara en hedersgåfva. Det harmfullasto var, onl hans förmenande, att riksdagen hade för 800,000 man soldater beviljat samma löjliga summa af 4 millioner, som den anslagit till 20 generaler. Dertill kom, att landtvärnsmännen, hvilka oftast måst lemna sina familjer i nöd och elände för att offra sitt lif i kamp mot fienden, ej ens fingo en verklig gåsva, såsom generalerna, utan blott ett lån, hvilket de skulle återbetala. Hasenclever slöt med den anmärkningen, att regeringen borde begära 40 mill. till utdelning bland landtvärnsmännen. Flere andra talare yttrade sig i samma riktning. Mötet antog till sist följande resolution: I betraktande af de högre militärernas och embetsmännens stora aflöningar är en penningdotation om 4 mill. till c:a 20 generaler lindrigast sagdt öfverflödig; Mötet förklarar vidare, att 4 mill. till understöd för landtvärnet och reserven är en alltför ringa summa, af hvilken anledning både regeringens och riksdagens beteende förtjenar det allvarligaste ogillande. En i Berlin utkommande ministeriel tidning säger sig med bestämdhet veta, att Bismarck under det ofta omtalade mötet med Napoleon för några år sedan i Biarritz icke tnäffat fraranakammalana ammvanad Jana 0