Göteborgsposten – 9 november 1871, sida 2

Gud att hon måtte ega styrka att göra sin skyldighet, ega styrka att hälla fast vid det rätta, om han ännu en gång skulle fresta henne. Han skulle knappast göra detta, trodde hon. Kanske att hans vilda, förtriflade tal den sista natten ej var annat än ett uttryck af ögonblickets nyck, innehållslöst ordsvammel, som han nu ångrade att ha uttalat. Hon försökte intala sig sjelf att det så var; men hon visste nu hvad hon ej vetat före denna bal, att hon gifvit denne man sitt hjerta. Det skulle bli påkostande för henne att stanna qvar på slottet och utföra sin roll i den stora ceremonien samt på samma gång dölja sin hemlighet för hvarje öga; framför allt för den persons som den mest rörde. Men det syntes ej vara någon möjlighet för henne att slippa ifrån denna pröfning, såvidt hon ej blefve verkligt sjuk och på den grunden kunde slippa ifrån alltsammans. Hon undrade om ej den hufvudvärk hvaraf hon led, och som endast var en följd af nattens sömnlöshet och öfverretniug, vore början till någon allvarsam sjukdom — en feber, kanhända, som skulle hålla henne bunden vid sängen för en lång tid och göra slut på alla hennes svårigheter. Hon hade sutit en lång stund ensam vid fönstret, blickande utåt den solbelysta trädgården, och sett dessa två varelser gå fram och tillbaka på en upphöjd terrass, till utseendet helt och hållet upptagna af hvarandra och helt och hållet tillräckliga för hvarandras lycka. Det förekom Clarissa som om hon aldrig sett dem så förenade förut, Hade han gjort narr af henne förliden natt? frå