Göteborgsposten – 9 november 1871, sida 1

Frän Utlandet. Tyska riksdagen har. som bekant, antagit lagförslaget om ej allenast fortvaron, utan äfven tillökning af den bekanta krigsskattekassan, hvilken tyska regeringen kan lyfta, utan att behöfva derom tillspörja representationen. Då ärendet i Lördags förekom inom riksdagen, väckte Ioverbeck (deputerad ur framstegspartiet) ett ändringsförslag, gående ut derpå att kejsarens rätt till att använda krigskassans medel skulle i hvarje särskilt fall bero af förbundsrådets och riksdagens samtycke; endast i händelse af ett fientligt angrepp skulle det stå kejsaren fritt att förfoga ötver krigskassan och först senare inhemta riksdagens godkännande. Mot detta ändringsförslag uppträdde hr v. Bismarck i egen person, yttrande sig i det väsentliga sålunda: Att här orda om ändamålsenligheten af en statsfond, anser jag icke vara min uppgift, eftersom händelserna i år och förlidet år, såvidt jag kan finna, talat högre, vältaligare och mera öfvertygande för saken, än någon talare i denna församling skulle kunna göra det. Jag vill blott framhålla det faktum, att vi, om vi icke haft statstonden, skulle varit alldeles ur stånd att vinna de dagars försprång, som voro tillräckliga för att skydda hela den venstra Rhenstranden, både den baierska och den preussiska, mot den frauska bären. Hade vi icke haft statsfonden, hade kriget börjat vid Rhen, då måste vi hafva deboucherat från Rhenfästningarne och återtagit Rbengränsen, som fransmännen möjligen hade öfverskridit, kanske intill Frankfurt, sedan de haft tid att der inlogera sina turcos och annat pack. Jag inlåter mig derför icke här närmare på riksfondens ändamålsenlighet, utan vänder mig emot några, enl. mitt förmenande, villfariga åsigter, som hr Hoverbeck lade till grund för sin bevisföring. Han uppkastade den frågan, hvad följden skulle bli, om riksdagen sedan nekade sitt bifall. Jag anser icke denna sak vara af praktisk natur. Jag tror icke och kan ej tänka mig, att ett krig skulle kunna förklaras och föras, vid hvilket statsfonden användes till mobiliseringen allena och der åstalkommandet af de penningmedel, till hvilka riket är hänvisadt, skulle sedan förnekas af riksdagen; att ett krig skulle kunna föras, om riksdagen nekar de penningmedel, som äro nödvändiga för dess förande. Samma riksdag, som sedan nekade sitt bifall till statsfondens användning, skulle icke heller bevilja det för kriget nödvändiga lånet. Till en mobilisering såsom demonstration skulle rikskrigsfonden möjligen kunna användas; men jag tror, att man under sista decenniet något så när kommit ifrån dylika demonstrationer. Nu mobiliserar man icke mera, om man icke vet och hyser den politiska öfvertygelsen, att man måste med detsamma slå ett slag. Hr Hoverbeck har vidare klagat öfver, att riksdagen icke längre är lika berättigad med förbundsrådet i afseende på krigsförklaringen. Jag har ej tänkt, att den starka borgen för det tyska kejsardömets fredskärlek, som ligger deri, att kejsaren endast kan använda rätten till krigsförklaring utan att rådfråga någon i händelse af ett angrepp på förbundsomrädet eller dess kuster, men annars skall inhemta förbundsrådets bifall — att denna starka garanti skulle begagnas till ett argument emot oes, i det man utgick från den förutsättningen, att en lättsinnig krigstörklaring skulle kunna här utfärdas. Just i den omständigheten, att förbundsrådets Stycke erfordras, ligger en garanti. Förbundsrådet kan likväl icke hindra mobiliseringen, det kan endast omöjliggöra krigets förklarande. Förberedelserna till ett krig, som kejsaren anser nödvändigt, kan förbundsrådet icke hindra, utan blott en verklig krigsförklaring, om det ej är ett försvarskrig. Detta är förbundsrådets rättighet. Man skulle derför gifva riksdagen en längre gående rätt, om den skulle kunna förhindra statsfondens anvandning till en mobilisering. Vidare måste man taga i betraktande, att denna höga församling håller sina förhandlingar offentligt, under det att man inom förbundsrådet kan diskutera nödvändigheten af en krigsförklaring, utan att öfverskrida den administrativa steren, der alla ha intresse af att tiga och dit åhörare, som icke behöfva att vara der in