Göteborgsposten – 8 november 1871, sida 1

svann. Lady Laura stod några ögonblick tankfull och yttrade derefter: — bet var sannt, Clarissa, jag kom för att hemta er till en ny dans, sista kadriljen, om ni finner er må tillräckligt väl för att dansa den. Mr Granger önskar dansa med er. — Jag tror ej att jag kan dansa mer, lady Laura. Jag nekade kapten Westleigh siste valsen. — Ja, men en kadrilj är något helt annat. Nå, ifall ni verkligen är så uttröttad, får jag naturligtvis säga mr Granger det. Hvad var det George Fairfax sade er nyss? Ni sågo båda så förskräckligt allvarsamma ut. — Jag vet verkligen ej — jag har glömt — det var just ingenting, svarade Clarissa medveten om att hon rodnade och till följe deraf blef förvirrad. Lady Laura betraktade henne med en skarp, forskande blick. — Jag tror att det skulle ha visat mera takt å Georgo Fairfaxs sida om han tänkt på att skingra min systers oro så fort han kom, i stället för att uppföra balkongscenen i Romeo och Julia. Jag måste framföra er vägran till mr Granger, Clarissa. Åh, här hommer kapten Westleigh med vatten. Kaptenen visade sig i detta ögonblick med ett glas af denna dryck, till stor lättnad för Clarissa, som vid detta tillfälle fann sig mycket generad af att vara ensam med lady Laura. — Min bästa miss Lovel, ni måste anse mig som en riktig barbar, utbrast kaptenen; men ni kan ej föreställa