Göteborgsposten – 8 november 1871, sida 1

er hvilka svårighoter jag haft att öfvervinna. Det såg till en början ut som om ej en droppe isvatten funnits i slottet. Mosel och Maraschino fanns i öfverflöd; men jag kunde ej förmå någon att hemta ett glas vatten åt mig. Naturligtvis svarade hvarenda betjent som jag bad derom: Ja, sir; men sedan gick han bort och glömde alltsammans. Slutligen lyckades jag dock att få hvad jag önskade, som ni ser. Lady Laura hade nu aflägsnat sig. Clarissa drack litet vatten och tog kaptenens arm för att återvända till balrummet, hvilket började se något tomt ut. På tröskeln till stora salongen mötte de mr Granger. — Jag har med ledsnad hört att ni ej mår väl, miss Lovel, sade han. — Jag tackar för ert deltagande, mr Granger, men jag är verkligen ej illamående — endast för trött för att kunna dansa mer. — Så sade äfven lady Laura — till min stora ledsnad. Jag hade hoppats få äran att dansa denna kadrilj med er. — Om ni visste huru sällan mr Granger dansar, skulle ni finna er mycket hedrad, miss Lovel, sade kaptenen skrattande. — Nej, visserligen dansar jag ej ofta, sade mr Granger litet förlägen; men en sådan bal som denna kan inspitera hvilken som helst, och lady Laura hade godheten uttrycka en önskan att jag skulle dansa, (Forts.)