Göteborgsposten – 7 november 1871, sida 2

pligt, skulle det vara mycket som återstod henne — medvetandet om att han älskat henne. — Min pligt! hvari består den? frågede han i hård, skärande ton. Att uppfylla mitt löfte till Geraldine, hvilka olyckor det än kan bringa öfver oss båda? Jag är ej ett af dessa helgon som tänka på alla andras lycka förr än de tänka på sin egen, Clarissa. Jag är en menuiska med en menniskas svagheter. Jag vill vara lycklig. Jag vill ha en hustru för hvilken jag kan hysa något mer än ott ljumt tycke. Jag trodde ej att det låg i min förmåga att känna något mer än ett sådant. Jag trodde att jag öfverlefvat min förmåga att älska, jag trodde att mitt hjertas eld brunnit ut i obetydliga fantasier ; men ljuset skiner ånyo på mig och jag tackar Gud dertör. Ja, Clarissa, hvad som än må hända tackar jag Gud för att jag är så gammal till hjerta och känslor sow jag trodde mig vara, Clarissa försökte hejda loppet af hans ordström, i det hon med bibehållande af ett yttre lugn, fastän hennes hjerta slog våldsamt, yttrade: — Jag kan ej höra er tala i så vild ton, mr Fairfax. Det förekommer mig som om jag gjort mig medbrottslig i en synd mot lady Geraldine derföre att jag lyssnat så länge på er. Men jag kan ej för ett ögonblick tro att det är ert allvar. — Spela ej jesuit, Clarissa. Ni vet att jag menar allvar. — Då måsto jernvägsolyckan ha förvridit er hjerna