Göteborgsposten – 7 november 1871, sida 2

— Ni kan förmodligen ej gissa det, fortfor han. Jag har gjort en upptäckt — en bedröflig, olycklig upptäckt. — Hvad menar ni? — Jag har upptäckt att jag älskar er. Hennes hand låg på den breda stenbalustradan. Han fattade den och höll den qvar under det han fortfor: — Ja, Clarissa; jag hyste mina tvifvelsmål innan jag reste bort, men trodde att jag skulle vara herre öfver mig sjelf i detta som i andra afseenden och ansåg mig stark nog att qväfva ormen. Men den kunde ej qväfvas, Clarissa; den hade ringlat sig omkring mitt hjerta, och här sitter jag vid er sida vanhedrad i mina egna ögon, ty hvad som än må komma är jag bunden vid en qvinna under det jag älskar en annan af hela min själ — ja, af hela min själ. Hvad skall jag göra? — Er pligt, svarade Clorissa i låg, stadig ton. Hennes hjerta slog så häftigt att hon förundrade sig öfver att hon kunde uttala dessa två ord. Var det harm hon kände? Ack nej! Stolthet, belåtenhet, hänryckning upprörde detta oerfarna hjerta. Hon visste nu hvad som behöfdes för att göra hennes lif ljust och lyckligt; hon visste nu att hon älskat George Fairfax nästan från första stunden af deras bekantskap. Och hennes egen pligt — den pligt hon af sin heder var förbunden att uppfylla — hvilken var den? Rörande denna fråga hyste hon blott ett ögonblicks tvekan. Hennes pligt var att utan knot afstå honom; att aldrig låta honom veta att han gjort intryck på hennes hjerta. Äfven sedan hon uppfyllt denna