radikal, han motsvarar icke de ultra-radikales tendenser. Saken är den: Ganbetta är redan någonting, han har en position; han har således något, om också blott sin egen ställning, att konservera. Men det finnes andra, som icke ha någonting att taga vara på, som således saklöst kunna rifva ner allt. Der har ni skilnaden. I sitt ofvanomtalade försök att balansera mellan de begge partier, som är för honom de farligaste, delar han sina håfvor — i negativ mening, — så jemnt som möjligt. Den ena dagen är det polisprefekten som förbjuder den nyssnämnde tidningen Radical att publicera Eugöne Sues roman ÅFolkets Mysterier i sin följetong, emedan denna genom ettreskript från den kejserliga polisen af år 1857 är förbjuden. Å den andra sidan är det Journal Officiel, som hotar bonapartisterna med allehanda förskräckliga saker. Det ena som det andra må nu vara ganska riktigt, det är en fråga som jag icke ämnar inlåta mig på, men det komiska i saken ligger i att se, huru den ene och den andre sidans anhängare upptaga saken. Jag behöfver väl ej säga, att man tillämpar Policarpi gamla sats i ÅKronofogdarne: När jag dricker är det rätt! — Bonapartisterna finna det alldeles afvita att regeringen frigifver 9 eller 10,000 af fångarne på pantonerna, men ställer de gamla kejserliga embetsmännen under polisuppsigt. (Detanses vara ett slags högqvarter för en del af demi Caf de la Paix vid hörnet af nya operaplatsen och boulevard des Capucines, hvilken derföre at pariserqvickheten omdöpts till boulevard de File dElbe). En bland de radikala tidningarne åter yrkar i samma andetag på att regeringen måtte gifva en fullständig amnesti åt alla, som varit invecklade i Kommunens uppror, men förfara oblidkeligt mot hvar och en som i annan afsigt än för republikens skull vill komma oro åstad. Och Abd-el-Kader som skulle komma till Paris. Jag skref derom på god tro, och det gör edra läsare ingenting om den stora emiren kommer till Paris eller ej. Men mig gjorde det mera, som på auktoritet af, jag minnes ej mera hvilken tidning, en vacker dag trafvade i väg ända till Lyonerbangården — till och med timman för hans ankomst var utsatt! — och blef utskrattad af stationschefen, till hvilken jag adresserade mig för att komma in på sjelfva perronen. — Sanningen är att Abdel-Kader ännu befinner sig i god ro i Damaseus. Der har han gjort en upptäckt rörande anledningen till Frankrikes olycka under detta år — det är, skulle ni kunna gissa det? att man ätit hästkött under belägringen!