ämnar uppträda å Nindre teatern, Från Utlandet. Grefvens af Palikao bok om sin minister utgör ännu alltjemt ämnet för de utländska tidningarnes omtalanden. Synnerligt intresse erbjuder den del deraf, som handlar om det i dödsvånda liggande kejsardömets sista ögonblick. Då olyckan vid Sedan blef bekant, heter det, inkallade lagstiftande församlingens president, Schneider, på några deputerades begäran densamma till ett plenum natten mellan d. 3 och 4 September. I början af detta sammanträde uppmanades Palikao af några deputerade af majoriteten att öfvertaga diktaturen, hvilket han dock vägrade, motiverande sitt afslag dermed, att antagandet af detta förslag skulle vara detsamma som en kränkning af hans ed till dynastien. Det af venstern fordrade inkallandet af kammaren vid midnatt syntes, säger Palikao, mycket misstänkt för regeringens anhängare, och de fruktade derför att oppositionen skulle begagna sig af det nattliga sammanträdet för att öfverrumpla kammaren med ett förslag om dynastiens afsättande. Sondagen d. 4 Sept. beslöt ministerrådet att framlägga för kammaren ett lagförslag, genom hvilket regentskapets förstärkning med fem deputerade och Palikaos utnämning till general-ståthållare skulle dekreteras. Före öppnandet af kammarens derpå följande sammanträde förklarade sig de fleste deputerade för lagförslagets antagande, endast Thiers önskade, att man skulle utbyta ordet regentskap mot regering. Efter erhållandet af kejsarinnans bifall till denna ändring besteg Palikao talarestolen och uppläste förslaget. Vi låta nu Palikao sjelf tala, och skildrar han sålunda de derpå töljande momenten i kejsardömets fall: Lagstiftande församlingen började sina förhandlingar, och de trenne förslagen upplästes: regeringens, hr Thiers och hr Jules Favres (om dynastiens afsättning), hvilket sista icke upptogs synnerligen gynnsamt. Hrr deputerade måste draga sig tillbaka till sina utskott för att rådgöra. Men innan något beslut ännu kunde fattas, öfverfylldes salen med revolutionär mobb, som är beredd till alla anlopp mot ordningen och mot hvarje slags laglig makt. Det stod skrifvet, att samma män, som drogo hvarje dag på ett hänsynslöst sätt i fält mot statsstrecket at 1851, skulle ge signalen till ett vida straffvärdare attentat mot nationalrepresentationen, emedan de inför den segrande och nästan utanför hufvudstadens portar stående fienden satte i verket en revolution, som endast kunde splittra det nationala försvarets krafter. I det ögonblick, då jag besteg talarestolen, reste sig hr Gambetta från sin plats och gaf ett tecken med handen åt de personer, som intogo de för allmänheten bestämda läktarne. Var det en uppmaning att tränga vidare? var det tvärtom ett tecken till att hålla tyst? Jag kan icke bestämdt uttala mig härom. Men hvad jag utan fruktan för misstag kan påstå, det är, att under rådgörandet inom utskotten flera deputerade af venstern, bland dem hrr Picard och Pelletan, upphetsade de inträngande till att i salle des pas-perdus utropa republiken. Hr Picard hade stigit upp på en stol nära stora ingångsdörren, och i detta ögonblick måste jag energiskt tillbakavisa hr Pelletans angrepp, som sökte att genom de häftigaste utfall uppvigla emot mig massan, hrilken ej hade någon aning om den olycka, som hon dermed framkallade öfver Frankrike. Min adjutant, öfverstelöjtn. Barry, min ordonnansofficer, kapten Brmont, och en gammal generalstabsöfverste, hr de Sercey, ryckte mig ur dessa vilseledda menniskors händer, och jag lemnade sist af alla lagstiftande församlingen med min kollega hr Brane, undervisningsministern; de andre ministrarne hade begifvit sig till regentinnan. Klockan var ungefär tre. Jag begaf mig genast till Tuilerierna, för att inhemta kejsarinnan-regentinnans befallningar; men H. M:t hade rest och folkmassan strömmade redan in på Tuileriegården; slottsvakten lemnade sina poster, jag vet ännu icke på hvems befallning. : Det har lyckats för de 70:s komite i Newyork att få mayorn Hall inför en polisdomare; men det bar å andra sidan äfven lyckats för mayorn, som ansåg att rättegången borde föras inför en högre rätt, att få anklagelsen hänvisad till en storjury, om hvilken det antages, att den ej skall göra honom något ondt. Majoriteten af den storjury, som skall undersöka anklagelsen mot Hall, består neml. af hans förklarade anhängare, och man tror, att den genom oredliga medel fått en sådan sammansättning. Man befarar på grund häraf, att processen ej skall röna någon framgång; men komiten har törklarat, att den i så fall skall vända sig till en nästa jury. Sedan kontrollör Connolly, som är kommunens egentlige finansminister, försonat sig med motpar