Göteborgsposten – 2 november 1871, sida 2

rysning. Han var en man som skulle passat förträskligt vid ett dombord, en man hvars ögon skarpt fästade på en förbrytare, säkert skulle ha kommit denne att darra. Han lyssnade till lady Lauras prat med en min som ej utvisade särdeles stort intresse. En enda gång gjorde han den anmärkningen att slottsträdgården var ovanligt vacker med fästadt afseende på den sena årstiden. Under det trädgården ännu var på tal, vände han sig plötsligt till Clarissa med den srågan: — Ni är road ef botanik förmodar jag miss Lovel? — Jag tycker mycket om blommor, svarade Clarissa, men jag känner verkligen ingenting af botaniken. Jag har alltid heldre velat måla dem än analysera dem. — Verkligen! målning är en behaglig sysselsättning för en ung dame. Min dotter ritar litet, men jag kan ej säga att hon eger någon framstående talang i den vägen. Men hon har naturligtvis fått god undervisning. — Miss Lovel är en artist af första ordningen, inföll lady Laura, glad öfver att få tillfälle att berömma sin favorit. Jag känner verkligen ingen vid hennes ålder som har sådant konstsinne. Hvar och en kan märka det. Er dotter färglägger väl äfven, mr Granger? — Ja, lady Laura. Jag har sett henne emellanåt sysselsatt med pensel och färger. En ung flicka kan ej ha för många sysselsättningar. Jag tycker om att se min dotter sysselsatt. — Miss Granger läser mycket, förmodar jag, liksom Clarissa? frågade lady Laura, — Nej, jag kan just ej säga att hon läser mycket.