Göteborgsposten – 2 november 1871, sida 2

Ur dagens krönika. Åter en fallen storhet. De sista dagarnes helige är försänkta i sorg, deras profet och öfversteprest försmäktar i fängelse, anklagad för månggifte och mord. Mormonstaten synes dermed luta till sin undergång, ty det var obestridligen Brigham Young, som med sin ovanliga energi sammanhöll denna egendomliga stat i staten, detta unika samfund, der månggifte utgjorde grundvalen och slafvisk undergifvenhet för prestväldet den röda tråden i styrelsehbemligheten. Och detta alldeles in på näsan på det fria Amerika, som bland sina grundprinciper räknar aktning för qvinnan, frihet i andligt och politiskt hänseende! Stunden har dock nu kommit, då denna af flera skäl förklarliga tolerans kunde och måste upphöra, och dermed torde äfven mormonismens vidare utveckling i Norra Amerika vara för alltid hämmad och dess existens betänkligt undergräfd. Under dylika omständigheter torde några detaljer om mormonstatens yttre utseende och inre organisation icke sakna intresse för våra läsare. Do äro bemtade ur den bekante resande Hepworth Dixons sakrika arbete New Amerioa, med kommentarier af den tyske skriftställaren Karl Blind, författaren-demagogen, hvars stjufson d. 6 Maj 1866 försökte lönnmörda Bismarck, men misslyckades och derefter i fängelset beröfvade sig sjelf lifvet. Om denne unge svärmares brottsliga planer krönts med framgång, hvem vet huru det då i detta ögonblick sett ut i Europa? Men vi återvända till mormonstaten. Sydvest om Klippbergens högsta topp, den s. k. Fremontsspetsen, till minne af den djerfve resande, som 1842 först besteg densamma, ligger mellan Sierra Madre och Wasatschbergen en dyster, 135 eng, mil bred öken. Från denna öppnar en lång djup bålväg ingång till Saltsjöstaden, hvilken man helt plötsligt stöter på efter att ha svängt omkring ett långt framskjutande klipputsprång. Och nu utbreder sig, säger Dixon, som genomrest ofantliga sträckor i tre verldsdelar, ett af de skönaste och mest tjusande landskap, som jorden kan sramvisa. Hvad under att den tattige utvandraren, som för kort tid sedan lemnat en källarhåla i Liverpool eller en bakgata i Blackwall, med sina af religiöst svärmeri och lidanden omtöcknade ögon, blickar ner på denna naturens trädgård som på ett jordiskt paradis! Vid foten af de snöbekrönta Wasatschbergen utbreda sig ofantliga slätter, sörtonande i de berrligaste perspektiver. En gyllene slöja af egendomlig prakt ligger öfver dalen, reflexen af en tropisk solglans, som strömmar fram öfver fält, eom äro så tätt betäckta med Helianthus annuus som en engelsk äng med Ranunculus acris och äterspeglar sig i otaliga små sjöar, diken och bäckar, Till venster om Saltsjön uppstiger en himmelssträfvande bergskedja, af rödskinnen kallad ÅOquirrh. Framför oss ligger den glänsande stad, som kallas det Nya Jerusalem, omskuggad af lummiga träd. På andra sidan mormonstaden flyter Jordan, som genom slätten leder Utahs friska källor till Saltsjön, som med sina djupblå vågor svalkar den stora dalen och förlänar den en djupare färgton. Ur sjelfva sjön, som år 100 eng. mil bred och 150 mil lång, höja sig tvenne purpurfärgade öar, under det att på alla sidor om sjön upptorna sig oregelbundna, pittoreska bergskedjor. Den ljusomflutna staden i dalen liknar en park, ur hvilken en hvit kiosk, ett kapell, ett församlingshus titta fram. Ofvanför staden, högre beläget befinner sig ett tältoch hyddläger, från hvilket en hednisk regering öfvervakar de sista dagarnes heliga och deras lif och lefverne. Äfven detta läger, de af