Göteborgsposten – 2 november 1871, sida 1

Försöket misslyckades. Lady Laura ropade på henne. — Hvem tillhör den hvita klädningen derborta? Miss Lovel utan tvifvel. Kom hit, Clary — hvarföro vill ni springa er väg? Låt mig presentera er för min vän mr Granger. Mr Granger, detta är miss Lovel, den miss Lovel hvars hem och arfsrätt lyckan gifvit åt er. Mr Granger bugade sig något stelt. — Jag är ledsen öfver att ha beröfvat miss Lovel ett hem vid hvilket hon var fästad, sade han. Jag är ännu mera ledsen öfver att hon ej vill foga sig efter min önskan, det hon måtte anse parken och Ardens öfriga omgifning alltid stå till sin fria disposition. Ingenting skulle göra mig ett så stort nöje som att se henne begagna stället såsom om det vore hennes eget. — och ingenting kan vara vänligare än en sådan önskan af er, inföll lady Laura. Clarissa riktade sina ögon med en något skygg blick mot den rike mannens ansigte. Dessa ögon frapperade honom genast såsom mycket vackra. — Ni är mycket god, mumlade den unga flickan? men — det finnes minnen som äro alltför pinsamma för att kunna uthärdas, och parken skulle påminna mig om så mycket som jag förlorat sedan jag var barn. Hon tänkte på sin bror och hans förvisning från hemmet. Mr Granger betraktade henne med förvåning. Hennes ord och utseende tycktes förråda en djupare känsla, än han ansåg kunna förorsakas af blotta förlusten af ett gods. Han var sjelf ej någon känslomenniska och hade under sin bana endast vorit i beröring med lifveta