Göteborgsposten – 1 november 1871, sida 1

vara nöjd om min sar älskade mig, om vi utgjorde en enig och lycklig familj. — Tror ni ej att er sar skullo bli förändrad om han på ett eller annat sätt kunde få tillbaka sitt gamla hem? Förlusten ef detta hem måste ha ansenligt förbittrat hans lynne. — Ja, naturligtvis tynger denna förlust ansenligt på hans sinne; men ej ens då min bror Austin och jag voro barn, visade han oss någon synnerlig kärlek. Han var ej lik andra fäder. — Hans penningebekymmer torde ha tryckt honom äfven på den tiden. Förlusten af Arden har kanske varit förutsedd redan för längesedan. — Ja, måhända. Men det tjenar till intet att tänka på dessa saker. Äfven om pappa vore rik nog för att köpa Arden tillbaka, skulle mr Granger ej vilja sälja det. — Sälja det! upprepade lady Laura; nej det kan väl hända. Något sädant skulle man knappt kunna vänta af honom, sedan han gjort så mycket för stället. Men man vet aldrig hvad som kan hända; jag har verkligen sett så många underliga förändringar tima bland mina vänner och bekanta, att jag knappast kan bli förvånad öfver någonting — ej ens om jag får se er såsom herrskarinna på Arden, Clary. Derefter gaf lady Laura sin skyddsling ännu en kyss och fortsatte den teckning hon påbörjat. — Ni har ännu ej frågat mig hvilka de gäster äro som jag väntar i eftermiddag, yttrade hon plötsligt. (Forts.)