Göteborgsposten – 31 oktober 1871, sida 2

Från Utlandet. Det är nu säkert, att i Persien råder en hungersnöd, hvars verkningar visa sig i ohyggligheter, hvilkas beskrifaing öfverstiger nästan allt, hvad historien har att i det tallet uppvisa. En befolkning om fyra millioner, spridd öfver ett magert land ungefär lika stort som Storbritannien och Frankrike tillsamman, bortryckes i tusen och tiotusental. En stor del af Persiens innebyggare tillhör de nomadstammar, hvilka erhälla sitt uppehälle genom sina hjordar och derför äro helt och hållet beroende af betet. Tre års torka har nästan alldeles förstört gräset på bergsluttningarne och i dalarne, och menniskor och kreatur ha derför omkommit tillsamman. Lidandet har varit mindre svårt i de uppodlade trakterna; men äfven der har det varit förfärligt, och berättelserna ifrån städerna äro ensamma alldeles hårresande. I Ispahan, hufvudstaden, ha 12,000 menniskor omkommit af brist och mer än dubbla detta antal i provinsen. Af en befolkning om 10,000 personer i Kazerun ha 4000 hungrat ihjäl, andra 4000 ha flyktat från platsen, och barnen ha blifvit trampade ihjäl under sitt sökande efter hjelp. Det är omöjligt att kunna vänta någon naturlig förbättring förr än till nästa vår, ty landet eger ej några egentliga transportmedel. Der finnes icke ens någon möjlighet att kunna förflytta spanmål från ett distrikt till ett annat. Menniskorna omkomma i en ödemark, och deras lidanden måste bli fruktansvärda, om icke andra nationer skynda till deras undsättning. Tyvärr har Persien inga omedelbara grannar, som kunna understödja det, hvarför Europas rika och starkt sädesproducerande länder måste skynda att bisträcka det olyckliga landet, hvars befolkning nu hotas med undergång till stor del derför att den länge suckat under en orientalisk despotism, som omöjliggjort hvarje utveckling af landets naturliga hjelpkällor, hvarför ryktena om en revolutionär stämning der ej heller äro sällsamma. I England, som genom Indien står i förbindelse med Persien, har ett meeting redan hållits om öppnandet af en subskription för det lidande landet, och Times understödjer varmt mötets uppmaning, hvilken helt visst äfven skall hörsammas af de så rika och välgörande klasserna i England. Men äfven från andra håll än Persien ingå förfärande beskrifningar om olyckor och förödelser. Så skrifves det från Shanghai, att bela trakten kring Tien-tsin blifvit öfversvämmad, att skördarne förstörts och att en stor mängd kreatur och menniskor drunknat. De öfverlelvande begåfvo sig i stora skaror till Tien-tsin och lägrade sig på stadsmuren. Stor nöd måste komma att råda under vintern, och äfven om regeringen är i stånd att lemna tillräckliga förråder af ris, så skall hon likväl omöjligen kunna förse de nödlidande med bränsle. Öfversvämningar omtalas äfven från andra provinser, och 1200 menniskolit sägas ha gått förlorade nära Nya Chavg. Liknande olyckor, fastän i mindre skala, ha hemsökt äfven det engelska Indien, neml. provinsen Bengalen. Landet har till den grad öfversvämmats, att man ofta måste färdas fyra å fem mil i båt på ställen, der annars vanlig väg stryker fram; embetsmännen låta sig ros omkring i sina distrikter, för att bjelpa och uppmuntra befolkningen; jernvägsbankarne ha brutits ned och linierna äro afbrutna. Äfven här ha förluster i lif och egendom gjorts, men landet har en ordnad regering och förvaltning, hvilken kan möta ätven stora svårigheter.