Göteborgsposten – 31 oktober 1871, sida 1

22 e.T: — — an velat påstå i följd af egennyttiga beräkingar hos rotehållarne och lust hos deras reyresentanter att hålla sig väl med kommittenerna, utan helt enkelt derföre att vår kolleras, på egen åskådning grundade, djupa kära sedom om Schweiz folkbeväpningssystem uppattades och omfattades af den kammarmajoriet, hvilken, i likhet med vår kollega, eger ärskilta gåfvor för den högre krigavetenskaper-. Men vår kollega, han, ministörens s. d. jolfständige bundeförvandt, utgjorde då för tijen ännu ej, såsom han numera ejelf kallar sig, den slendtliga sidan. Visserligen unders visade han om att inom ett parlamentariskt statsskick skulle ministören, samma dag den bedröfliga utekottstillsättningen i Andra kammaren försiggick, hafva ingifvit sin afskedsansökan. Men — tillade han — För egen del hafva vi aldrig varit benägna för ministöreförändringar, emedan vi uti dem se rubbningar i statsvagnens jemna gång, som ej äro nyttiga för landet, samt emedan skådespelet af den oroliga ärelystnad, hvarmed täflande ministerkandidater jaga hvarandra, är oss föga uppbygligt. Alltså vore det, synes oss, lyckligast, om saken kunde aflöpa utan en sådan krig — — — — — Ministåren kunde således ännu räddat sig, och den fiendtliga sidan var nog oförbehållsam att sjelf anvisa vägen. Ministören hade behöft blott uppoffca 2 eller högst 3 ledamöter för att sedan få sitta qvar i orubbadt bo. Hvem som skulle utgjort det tredje offret nämnes icke (möjligen var uppoffringen af honom endast nödvändig derför att tretalet sålunda kunde blifva fullt), men specielt uppgifvas statsråden Abelin och Wennerberg såsom lämpliga objekter för den gammaltestamentliga proceduren. På hvad sätt har statsrådet Wennerberg förbrutit sig? Jo, upplyser Handelstidningen, han har ej varit på sin vakt. Han har joko undvikit att inblanda sig i ärender som ej höra till hans departement, särdeles när de äro af så ömtålig natur som försvarsfrågan eller krigspolitiken. Man kunde dock tycka att den person, som står i spetsen för ett departement hvilket främst eger att vårda folkets inre andliga kultur, dess uppfostran såväl i intellektuelt som moraliskt afseende, kunde vara befogad påminna representationen om att frågan om landets försvar ej må neddragas till en vanlig skattefråga. ) Låt vara emellertid att vår samtida icke gillar en sådan synpunkt för sakens betraktande, så är likväl dess uppställda nya regel att ett statsråd ej bör inför representationen taga till orda i andra frågor än sådane som tillhöra eget departement, i trots af regelgifvarens kännedom om vanlig riksdagspraxis, i trots af frånvaron hos honom af statsmanna-grönhet något — vi begagna här ett ord ur hans eget lexikon — pueril. Att general Abelin skulle offras, var deremot ej så underligt. Visserligen har äfven han gjort en resa till Schweiz och borde således, enl. vår kollegas åsigt, hafva erhållit den enda rätta grundvalen för insigt i den arm6organisation, hvilken bör tillhöra det framtida Sverige. Men han visade sig under denna färd ej vara i besittning af den riktiga militära blicken. Medan Göteb. Hand.-o. Sjöf.Tidn:s militärförf, när han såg schweizermilisen utföra ett af de vanligaste handgreppen i insanteriexercisen (vi eriora oss ej riktigt, huruvida det ej var i armen gevär eller snarare något annat ännu enklare), töll i extas och genast uttalade sitt: ex ungue leonem!, så kom hr Abelin dit och fick se samma underbara handgrepp utan att likväl gripas af beundran alls. Han hade tillochmed den djerfbeten att anse vår indelta armö utföra denna evolution bättre samt att i en från trycket utgifven skrift uttala bl. a. äfven denna sin mening. En slik oförmåga att uppdaga för de fleste öfriga fördolda, men för några få utvalda (hvaribland ÅH.-T.) uppenbara företräden kunde omöjligen båda godt för hr Abelin såsom krigsminister. Också yttrade H.-T. redan för trenne år tillbaka — verba formalia i det märkliga yttrandet återfinnas i Lördagens Handelstidning — att hr Abelins förvaltning var en tidsfråga. För vår ringa del kunna vi likväl ej beundra de siaregåfvor, på hvilka vår kollega genom anforandet at dessa sina för tre år sedan begagnade ord, tyckes göra anspråk. Vi veta ej någon fråga, hvars lösning skett i en mot H.-T:s åsigter motsatt riktning, utan att hon förespått äv ) Såsom man finner genom hänvisningen till grefve Posses bittra angrepp på hr W., anses den sistnämndes hufvudsakliga förbrytelse ligga i de vackra och högstämda, men allvarliga ord, hvarmed han straxt före Andra kammarens votering om armförslaget under senaste lagtima riksdag uppmanade representanterna att göra sin pligt mot fåderneslandet och hvarvid ban uttalade ofvan anförda mening. wW —U— —