Göteborgsposten – 26 oktober 1871, sida 2

Ur dagens krönika. Ett steg mot målet. Det var en vacker, men bister virterafton, skrifver en berömd författare. Jag hade efter vanligheten tillbragt några timmar i min klubb och befann mig nu på hemvägen. Insvcpt i min varma pels kände jag töga eller intet af kylan och befann mig för öfrigt i ett så med mig sjelf och hela verlden belåtet lynne, att jag öfverraskade mig sjelf med att söka forma en melodi af det småtrefligt knastrande ljud, som mina fötter åstadkommo mot den hårdt frusna marken. Bottenvåningen i ett af de hus jag passerade var rikt upplyst, inga förargliga luckor eller rullgardiner skymde utsigten och jag kunde således lätt genom de af värmen derinne immiga rutorna uppfånga de intagande bilderna af unga, sköna damer, som burna på eleganta kavaljerers armar sväfvade fram i valsens hvirflar. Musikens toner blefvo allt lifligare, blickarne lågade, juveler blixtrade och mellan gästerna smögo sig smidiga som prairiernas indianer galonerade betjenter med skummande champagne och selters. Taflan var hänförande, mina blickar fängslades ovilkorligt dervid och jag hade just på mina läppar ett: Verlden är bra herrlig ändå! då i detsamma en djup suck trängde ÄAA HAiujnjn:j