Göteborgsposten – 26 oktober 1871, sida 2

f doc ÄfÅ rå Pllgt; VI måste hos dem inplant ll, att de städse böra vara beredda att dö och bli d. r! dade; ty detta är enda medlet att undgå Elsas oc n-Lothringens öde. Hvem skulle väl i dag kunna ta r om afväpning, en dröm som ännu i går icke synt n I omöjlig? Tidens tecken bebåda, att Europa inträde 1i en militärisk period. e— — Det är någonting besynnerligt i förhå tt landet mellan torierna och arbetarne i Eng å j land. Sedan de förres ledare förklarat be t stämdt, att de ej ingått någon öfverenskom omelse med arbetarne angående ett framtid -uppträdande i parlamentet, uppträder nu Daily Telegraph mr Barry, som kallar sij kassör för arbetarnes generalråd, och säger att Scott Russell, chef för flera arbetaretör eningar, är i besittning af de konservativa peer ernas underskrifter och att torierna känn: namnen på de arbetare, med hvilka under handlingarne fördes. För ögonblioket, til lägger Barry, är det likväl onödigt att när mare inlåta sig på denna sak, eftersom un derhandlingarne icke äro afbrutna. fluru det nu än må vara med nämnds underskrifter, bekräftar Barrys förklaring, att försök verkligen gjorts från toriernas sida om art stifta en af de sällsamma allianser, som äro karakteristiska för en politisk upplösningstid, och den allmänna meningen lutar mer och mer till den tron, att Disraeli är hufvudman för det hela. Daily Telegraph, som intagit Barrys bref, är den ifrigaste försvarare Gladstone har inom pressen, och detta blad är mycket belåtet med den inträdda schismen mellan de förmenta allierade, emedan den liberala ministåren skall ensam ha privileginm att handla gemensamt med arbetarne, namneligen Gladstone. Men är icke afståndet äfven mellan dem och arbetarne stort? Det framträder neml. mer och mer, att de engelska arbetarne sträfva mot helt andra mål, än dem Gladstone och Bright någonsin drömt sig. Det såg visserligen en tid så ut som att Manchesterskolan representerade den yttersta radikalismen i England ; men nu Kan det ej vara något tvifvel underkastadt, att, under det de olika partierna tvistat med hvarandra om töreträdet, ett nytt och mäktigt parti har bildats, hvilket är så olika de äldre, som om det importerats från en främmande verldsdel. Det har äfven lefvat i en verld för sig sjelt, det har haft sina egna ledare, sina egna föreningar och sina egna tidningar, hvilka hade vida flere läsare än Times, fastän de aldrig nämndes. Allt detta har lange ignorerats, och först på sista tiden har man börjat lemna tysthetssystemet, emedan man icke längre kunde fortsätta med detsamma. Man har likväl icke kommit längre, än att t. ex, Times, som alltid egnar flera af sina spalter åt talen vid lordmayorns sköldpaddsoppa, endast har plats för några få rader, då demokraterna från andra verlden hålla ett möte i London. Dessa demokrater visa emellertid den största riogaktning för allt, hvad som enl. den gamla engelska traditionen hålles heligt, och diskutera på sina sammanträden, huruvida det öfverensstämde bäst med deras intressen att genast jaga bort drottning Victoria eller att uppskjuta republikens proklamerande till hennes död. Huru uppträda nu de gamla partierna gentemot denna rörelse? De undersöka, huruvida de skola begagnaden till sin fördel, det ena öfverbjuder det andra, och hvart och ett utaf dem lägger ut sitt nät för att deri fånga så många arbetare som möjligt; men det är tydligt, att ju längre denna taktik fortsättes, desto mera skola arbetarnes anspråk stiga. Torierna ha synbarligen blifvit rädda för de vilkor, som arbetarne uppställa för deras röster och skynda med att förneka dem. Skall Gladstone uppnå bättre vilkor? Då arbetarne märka, att regeriogen icke kan undvara deras bistånd, skola de icke låta sig nöja med ett ringa anbud, och de liberala skola komma i samma belägenhet som torierna. Med rätta skrifver äfven Daily News följande reflexioner, hvilka onekligen äro både sunda och förståndiga: Alldenstund gäckelsen vanligen står i proportion till de förhoppningar, som föregingo densamma, bör man bereda sig på, att skilnaden mellan de högre klasserna och arbetarne framträder starkare än någonsin. Det sätt, hvarpå de sju resolutionerna blifvit desavouerade, kan icke annat än stärka arbetarne i den öfvertygelsen, att det icke finnes något semensamt mellan dem och de rikas samsund. De skola känna, att de lefva i en intellektuel, politisk och moralisk atmosfer, som är fullkomligt olik de högre klassernas, och att de aldrig skola komma i ett godt förstånd med de andra. De skola då helt naturligt deraf draga den slutsatsen: Eftersom de tögre klasserna ej ha någon sympati för oss och cke vilja göra något för att bättra vår ställning, så åtom oss söka vär räddning i att befästa solidarieten mellan arbetarne. Lätom oss mot de rikes castanda och ensidighet sätta arbetarnes ensidiga Dtresse. I Österrike ser det mörkt ut. Det vill ynas som att Beust och Andrassy (Ungerns ninisterpresident) slutit ett förbund mot grefve Iohenwart, Österrikes ministerpresident, för .— — —— vm — a rån sin stol och började gå fram J gaste sätt sö