Göteborgsposten – 26 oktober 1871, sida 1

förrän lady Lauras gäster tagit godnatt och gått till sina rum. Geraldine bjöd sin trolofvade godnatt med sitt mest förtrollande småleendo — ett småleonde hvari det till och med kunde spåtas värma. — Ni har gifvit mig mycket lätta segrar, sade hon i det de skakade händer, och jag vill ej smickra er med att säga det ni spelat väl. Men ni bar varit mycket god som endast för att behaga mig sutit så länge vid ett spel, hvilket jag vet att ni afskyr. — En ganska ringa uppoffring, min bästa Geraldine. Vi skola spela schack hvarje afton, om ni så behagar. I allmänhet tycker jag ej mycket om spelet, det erkänner jag; men jag tröttnar aldrig att beundra er skicklighet och era utomordentligt vackra händer. — Nej, nej, jag vill visst icke sätta er på ett så allvarsamt prof. Jag såg mer än en gång huru uttröttad ni var i afton och huru ni blickade bort till flickorna vid pianot, liksom en lat skolgosse som qvarbålles vid sina lexor då hans kamrater få leka. Mr Fsirfox solbrända ansigte rodnade något vid denna förebråelse. — Var jag ej uppmärksam på spelet? frågade han. Jag vet ej derom. Jag tror verkligen att jag skötte mina brickor så samvetsgrannt jag kunde. Derefter önskade de hvarandra godnatt och skildes åt. Geraldine Challoner gick ej direkte till sin sofkammare. För att komma dit måste hon passera förbi sin systers toalettrum. Hon öppnade dörren och frågade: — Är du alldeles ensam, Laura?