Göteborgsposten – 26 oktober 1871, sida 1

— Ja. En kammarjungfru höll på att lösa upp de nötbruna flätorna af en ståtlig hårpyramyd som prydt hennes matmors hufvud; men en kammarjungfru var naturligtvis så godt som ingen och kunde affärdas när som helst. — Och du väntar ingen hit? frågade lady Geraldine i det hon slog sig ner i en länstol nära toalettbordet. — Ej en själ; jag har tagit godnatt af dem allesammans. Sanningen att säga var jag något trött och ej böjd för samtal. Men naturligtvis är jag alltid glad öfver att få tala med dig, Geraldine. Ni kan gå, Parker; jag kan göra det öfriga sjelf. s Kammarjungfrun lemnade rummet. Lady Laura tog upp en stor elfenbenskam och började med tankfull min kamma ut de långa bruna lockarno, under det hon väntade på att hennes syster skulle säga sitt ärende. Lady Geraldine satt tyst under ett par minuter, och hennes ansigte hade ett tankfullt för att ej säga dystert uttryck. — Hvad är det fråga om? yttrade hennes syster slutligen. Jag kan se att någonting är på tok. — Det är mycket som är på tok, svarade den andra med dämpad häftighet. Jag tror sannerligen, Laura, att det är ditt öde att uppresa hinder emot min lycka vid hvarje skifte af mitt lif, annars skulle du säkert ej ha fört denna flicka hit just vid denna tid. — Hvilken flicka? frågade lady Laura, bestört öfver denna plötsliga anklagelse. — Clarissa Lovel.