men var fullkomligt civilklädd, bar icke vapen och hvarken tilltalade eller förnärmade någon menniska, då han greps såsom Lupprorisk. Det lärer ha varit fråga om att fusiljora honom på platsen, men i stället fördes han såsom fånge ut till Satory. Der skall han, i förtröstan på sin oskuld, ha dröjt temligen länge med att låta reklamera sig genom ambassaden, och åtminstone för några dagar sedan hörde jag att han ännu var qvar såsom fånge. Det förefaller märkvärdigt, att hans frigifvande icke kunnat utverkas, ifall man med allvar lagt sig vinn derom. De frigifoingar i massa som ske från Satory nu på den sista tiden gifva tillfälle att språka med en och annan, som varit fasthållen der. Så mycket kan man med visshet märka, att icke har denna långvariga häktning ledt till de frigifnas förbättring i politisktmoraliskt hänseende. De flesta af dem veta ingen bättre råd att använda de fem francs, som hvar och en får vid sitt lössläppande, än alt genast supa upp dem, och vid Montparnassebangården var häromdagen en mäkta stor uppståndelse. Tvåhundra af de politiska lösgifna fångarne kommo på en gång från Versailles och släpptes lösa. Hvar enda en rusade in på brasserierna och krogarne i närheten, och snart genljödo de nu för tiden ovanliga ropen: lefve kommunen! lefve den sociala republiken! Det behöfdes icke mera för att för många ibland dem göra ett slut på den gyllene frihetstiden, men de flesta sluppo undan. Jag har hört beskrifvas ett samtal med en sådan frigifven förment politisk förbrytare, som hade sin nyfikenhet att tacka för tre eller fyra månaders fängelse och som för öfrigt alls icke var någon kommunare. Det som förvånade honom mest vär han kom ut, var det lugn och den politiska stiltje som han fann i Paris. Ibland fångarne hade man alltjemt gjort sig den förutsättningen, att opinionen nu skulle vara densamma som för fem månader sedan, att strider, om icke annat än i ord, dagligen skulle försiggå mellan socialismens arhängare och motståndare, framför allt att Paris skulle sysselsätta sig med fångarnes öden och betrakta dem med samma ögon som de sjelfva, Och hvad fann han istället? inom de arbetande klasserna visserligen hat och förbittring, men ännu mera fruktan och en viss dåsighet (lätt förklarlig); ibland arbetsgifvarne tillfredsställelse öfver att ha fått bugt med sina oroliga sällar till arbetare, men på samma gång missnöje öfver att nödgas sakna dem, och det vanliga fronderiet mot regeringen (i hvad form den än framställer sig) ånyo på god väg att utbryta, likväl med den skilnaden mot förr, att man då, när pengarne strömmade in, ondgjordes öfver politiken; men nu, när rörelsen går illa, icke har tid att sysselsätta sig med plitiken, utan endast skjuter skulden på regeringen för att affärerna gå som de gå. Finge jag gifva republikens president ett råd, så blefve det detsamma som han säkert fått på många andra håll, att ställa till några stora fåter, helst balar, under vintern. Intet säkrare medel gifves att locka hit främlingar, och les trangers börja nu åter att bli föremålet för en verklig kult hos pariserborgaren — lika mycket som han under det sista året föraktat dem. Det är alldeles otroligt, i hvilken rörelse en enda sådan stor fest sätter hela pariserindustrien och huru mycket penningar den bringar i omlopp. För en liten tid sedan talades om, att Thiers beslutat gifva ett antal fester redan från December månad räknadt, men ryktet har blifvit dementeradt. Det kan i alla fall måhända sättas ifråga om de republikanska festerna skola utöfva samma dragningskraft på allmänheten, som de kejserliga gjorde på sion tid; jag vill åtminstone hålla tio mot ett, att ej de rika amerikanarne sätta samma värde på de ena som på de andra. Republikanska balar ha de bemma hos sig. Det finnes emellertid redan en liten amerikansk koloni i Paris, hvilken som vanligt slagit sig ned vid rue Lafayette, rue Chateaudun (eller Cardinal Fesch) o. s. v., med ett ord på norra sidan om den stora boulevarden och nya operan, till skilnad från den engelska förnäma kolonien, som håller sig på södra sidan om place Vendöme och rue Rivoli. Amerikanarne samlades häromdagen hos sin minister, mr Washburne, för att i förening sända hjelp till Chicago. Öfver 100,000 dollors lemnades genast vid sammanträdet och genom transatlantiska kabeln utanordnades summan att betalas i Newyork för att omedelbart komma de nödlidande till handa. Sedan någon tid pågår försäljningen genom auktion — öppon, om också icke precist frivillig — å de kejserliga husgerådssakerna. De säljas för civil-listans räkning, som står i en icke obetydlig skuld. Auktionslokalen är i Louvren uti en af de till det forna stallet förande expeditionsrummen. Den dagen jag var der började försäljningen af glasoch porslinsserviserna, och jag önskade att ha varit i tillfälle att göra några betydligare inköp, ty det mesta såldes för verkligt rampnis. Det var charmanta saker, rika och fromför allt utomordentligt smakfulla, men ingenting öfver måttan dyrbart, än mindre pråligt. Allt såldes i små partier. Den glasservis, som hörde till hvardagsbruk, med kejserliga kronan och namnchiffern inslipade, fördelades i partier af 8 karaffer, 12 vatten-, 12 madera-, 12 bordeauxoch 12 champagneglas; priset för hvarje parti vexlade mellan 39 och 52 francs. Den s. k. stora glasservi