qvinnor emellan icke finns någon vänskap, som håller stånd när en man kommer med i leken, och karlar emellan ingen som står emot en oinlöst borgensförbindelse. Ett sådant erisäpple behöfde här icke törekomma, omedan alla tre hade förmögenhet; deras kärleksförbindelser åter, så poetiska de än voro, knötos och upplöstes på Quartier latins manår lika lätt. Men jag hade föreställt mig att poeter, detta af ålder kända, nervösa och retliga slägte, skulle erfara författarefåfängan i dubbelt större mått än andra dödliga och att jalousien om allmänhetens gunst skulle verka lika lifligt på dem som den vanliga svartsjukan på qvinnorna. Men äfven detta slog icke in. Amåde Rolland, den yngste af dem, hade först utgifvit några poesier, hvilka, såsom jag hört sägas, skulle vara uppskattade af kännare, Charles Bataille hade skrifvit ett par teaterpjeser tillsammans med Jean Du Bois, men som dock aldrig blifvit uppförda. För den stora allmänheten voro de tre poeterna alldeles okända, deras rykte sträckte sig icke utom Quartier latin, men der voro de både kända och uppburna. Jag frågade gumman Goudille efter dem, när jag icke återfann dem på deras vanliga plats, då jag häromdagen besökte det gamla stället. Det var icke långt ifrån att hon grät: Det är många af dem som fordom funnos här som nu aldrig mera komma, sade hon. Nästan alla de unga, som voro här, gingo ut i kriget antingen såsom kirurger eller med geväret på axeln. Flera ha stupat. — Och de tre poeterna också, Åde oskiljaktiga, som de kallades, ha äfven de fallit? — ÅJa, herre, äfven de äro borta, men de ha icke fallit i kriget; de förblefvo ändå oskiljaktiga, likasom i lifvet, i sjukdomen och döden. Och hon berättade huru i början på 1870 Charles Bataille plötsligt hade blifvit vansinnig och dött kort före belägringen, samtidigt med att vansinnet utbröt hos Rolland. Äfven denna dog efter några månader. Och för ett par veckor sedan fördes den tredje, Jean Du Bois, till Charenton. Det var en sorglig historia nog att höra, men jag skall åtminstone icke göra den ledsammare för läsaren genom att tillägga några sentimentala reflektioner. Varom realistiska och dragom den förståndiga sens moralen: hade de fortsatt med sina juridiska kollegier, så hade olyckan aldrig händt dem! Man intresserar sig i allmänhet icke mycket i Paris för fångarne i Versailles, Satory och på pontonerna — oberäknadt naturligtvis de som ha sina slägtingar i detta ledsamma predikament eller de som vilja göra frågan om amnestien till ett politiskt agitationsmedel. Det är likväl några, som ha att fägna sig (i fall de sätta något värde derpå) åt ett visst deltagande. I främsta rummet egnas detta åt Rossel, som, till hvilka fel han än må ha gjort sig skyldig, dock är, hvad vår tid har så stor brist på, en karakter. För andra gången är dödsdomen fälld ötver honom, och det anses föga troligt att han skall kunna få nåd. Han har nyss i sitt fängelse fulländat en bok, som han till största delen hade skrifvit före kriget och hvaraf tidningarne innehålla låvga utdrag. Dessa bekräfta det omdöme man förut afgifvit om hans karakter: det är en man med energi, hufvud och kunskaper, men hvars alla öfriga egenskaper träda i bakgrunden för hans hejdlösa ärelystnad. Får han behålla litvet, så är detta detsamma som att kalla honom att intaga främsta platsen i nästa revolution, och hvem vet hvar han då stannar. En annan artillerikapten har visat, hvart man kan lyfta sig med lycka, kraft och snille. En annan fånge, som man gerna skulle vilja se lössläppt, är en aktör vid den nu till en del nedbrunna Thåätre lyrique, en sångare icke utan talang och rykte, vid namn Michot. Jag vet icke hvilken plats han innehade under kommunen; likasom många andra har han kanske råkat ut för olyckan att blifva gripen temligen oskyldigt. Alltnog, han är ännu i Satory och väntar på sin dom. För någon tid sedan hade fångarne arrangerat en teatralisk representation, och Michot var dess lejon; han sjöng Sommarens sista ros och Miserere så att åhörarne aldrig hört något liknande. Michot sjelf hade aldrig hört maken till de applåder som helsade honom. Men den olycklige sångaren, hvilken ända dittills varit vid temligen godt mod, förmådde icke uthärda dessa bifallsrop, som återkallade i hans minne fordna triumfer, firade i en lysande salong och inför allt hvad pariserverlden hade utmärkt. De stackars svarta, smutsiga, trasiga och vilda figurerna, som nu utgjorde hans åhörarekrets, bildade mot detta förslutna en alltför smärtsam kontrast och framställde verkligheten i en så mycket tröstlösare och bittrare dagar. Han kastade sig ned på bänken och grät som ett barn. Sedan den dagen har han icke allenast icke sjungit utan knappt talat. Det har varit fråga om att gilva en ny föreställning, men Michot endast skakade på hufvudet, när han anmodades att medverka. En sådan fågel som jag sjunger icke mer än en gång i bur, svarade han. Jag vet icke huruvida den svenska legationen lyckats genom sina diplomatiska ansträngningar befria den ende svensk som befann sig bland fångarne — eller, rättare sagdt, jag vet icke om några ansträngningar blifvit gjorda. Vår landsman, som heter Carlsson och hade plats såsom betjent hos en engelsk familj, boende i Champs Elysses, men hvilken