Några månader i Paris. Studier och intryck af en resande landsman. IV. Paris d. 16 Oktober. Det ligger vid rue de VEcole de Måedecine och just nästan snedt emot sjelfva denna akademi en liten restauration, som ännu bibehållit sin gammaldagsprägel. För att komma in i matsalen passerar man igenom köket, der ingen modern kock i hvit mössa och dito jacka bereder konstbesynnerliga rätter, utan der en gammal hederlig köksa med robusta former, uppkaflade klädningsärmar öfver den röda armbågen och ett groft icke alldeles fläcksritt förkläde, sysslar med kastrullerna och stekvändaren på spiseln. Vid ena väggen af köket har mamma Goudille uppslagit sitt högqvarter bakom en anspråkslös disk, men som bar en stor svart tafla och en stor penningelåda. Det finnes många, som sedan blifvit ryktbara män, hvilka i ungdomen under veckotal stått på mamma Goudilles svarta tafla, hvars krångliga hieroglyfer trollat mer än en hungrig mage mätt. Pappa Goudille sköter om vinkällaren och uppköpen, men gör för resten just ingenting. Och uppassningen bestrides af det hederliga gamla parets begge döttrar, hvilka i denna sin egenskap äro så respekterade af kunderna på stället, att jag tror till och med glasrutan på dörren mellan köket-kontoret och matsalen skulle kunna undvaras. Matsalen är långtifrån stor och sämjan måste vara god om alla, för hvilka det är dukadt, skola få rum på en gång; en hylla full med servietter omgifna med olika ringar eller knutna på olika sätt vittna om att sparsamheten är en allmän dygd bland gästerna och att man icke är villig att offra sin sou, hvartill servietten räknas, mer än en gång i veckan. En gammal stamgäst, som regelbundet ntagit sina måltider här alltsedan monsieur och madame Goudille för öfver tretio år sedan började sin rörelse, har berättat mig att monsieur Goudille i det längsta motstod införandet af en sådan nyhet som servietten och att det ir först på de sista tolf eller femton åren som lenna lyx förekommer. Nu har han uppgifvit ult hopp att kunna motstå tidsandan, som i svindlande fart rycker honom med sig — han nar till och med anskaffat tandpetare och taar om att införa gas. Men det är hvarken om restaurationen i illmänhet eller om dess verkligen goda och örträffliga mat som jag ville tala utan om tre inga män som fordom hörde till ställets habiv6er, hvilka för öfrigt utgöras af dels gamla jenstemän dels unga medicine studiosi (och ag behöfver icke tillägga att de senare förerädesvis välja till samtalsämnen vid bordet retenskapliga ämnen, såsom anatomiska dissekioner och kirurgiska operationer, hvarvid de örra ännu icke äro riktigt härdade fastän de å höra talas derom hvarenda dag.) De tre inga männen, om hvilka jag talar, voro hvarcen det ena eller det andra; de hade kommit ill Paris för att bli advokater, men hade slasit lagboken i väggen och egnade sig alla tre it poesien. Det låter besynnerligt, att det midti Pais och i en tid som ändå när allt kommer mkring icke är poetisk, finnes ungt folk som ut verklig inre drift egna sig såsom sin lifs