sin middagstoalott. Det är märkvärdigt hvad tiden går hastigt under dylikt förtroligt samtal. George Fairfax såg på sitt ur med en min som om han misstrodde den gamla slottsklockan, som var beryktad för sin säkra gång. — Den erfarenhet jag gjorde under den nattliga resan till Holborough har i dag förnyats, sade mr Fairfax småleende. Ni har förmågan att trolla bort tiden, miss Lovel. Det var utan tvifvel ingenting annat än en helt vanlig artighet; men Clarissa rodnade något och böjde sig djupare ner öfver sin ritportfölj. hvilken hon nu tillslöt. Derefter tog hon portföljen under armen, gjorde en behaglig nigning för George Fairfax och lemnade honom. Under några minuter gick mr Fairfax af och an i rummet med tankfull min. — Huru älskvärd är ej denna flicka! sade han för sig sjelf, och hvad det är synd att hennes ställning i verlden ej är bättre! Med en far sådan som hennes och med en bror som redan i början af sitt lif visat sig vara en vindböjtel, hvad skall det väl bli af henno? Såvida hon ej blir förmånligt gift finnes ingen förhoppningsfull utsigt för hennes framtid. Men naturligtvis bör en sådan flicka som hon kunna vara säker om att göra ett förmånligt parti. I stället för att glädjas vid denna tröstande tanke, tycktes mr Fairfax bli helt dyster och hans steg blefvo långsammare. (Forts.)