met; ända från den tiden tills nu har hon vakat öfver mitt lif med aldrig svikande omsorg. Det är den gamla historien om moderlig ömhet. Jag har förorsakat henne en mängd bekymmer, men jag hyser derföre ej mindre tillgifvenhet för henne. Han drog en lätt suck och satt tyst under ett par sekunder, hvarefter han i något glädtigare ton fortsatte: — Ni sinner således att jag, som ej sjelf haft något sådernehem, svårligen kan uppfatta djupet af er kärlek för Arden. Nere i Kent ligger ett gammalt gods, ett vackert herresäte som byggdes upp under Edward IV:es regering, hvilket med tiden skall bli mitt; men jag betviflar att jag någonsin skall komma att uppskatta det så högt som ni uppskattar crt gamla hem. Kanske det fattas mig väl mycket af den poetiska känsla som är nödig för att rätt uppskatta dylika saker. — Nej, deri ligger det visst icke, svarade Clarissa ifrigt; men det herresäte ni talar om har ju ej varit ert barndomshem, och ni kan således ej komma att uppskatta det såsom ett sådant. Ni kan der ej ha dessa dunkla minnen från en i de gamla rummen tillbragt barndomstid, hvilka stå intryckta i själon såsom en försvunnen ljuf dröm. Jag har endast ett svagt minne af min mor, men sådant det är, står det i oupplöslig förening med Arden. Jag kan ej för ett enda ögonblick framkalla hennes bild, utan att den har Arden till bakgrund. Ja, jag önskar mig rikedom af detta enda skäl. Jag skulle vilja gifva allt för att vinnna tillbaka Arden. Den ton hvari hon uttalade dessa ord gaf tillkänna