Göteborgsposten – 23 oktober 1871, sida 2

gade att vinna plats i en tidning, afsedd till allmänhetens tjenst, äfven u.. de icke kunna göra anspråk på att uttömma ämnet eller lemna en i alla atseenden tillfredsställande anvisning på medlen att undanrödja missförhållandet. Taga vi således den ofvan uppstälda frågan i betraktande, så synes det till en början förunderligt, att svaret på densamma kunnat utfalla annat än nekande. Klart är ju, att litterär bildning är en af menniskans vigtigaste uppgifter, och att ett land måste anses lyckligt i samma mån det eger förmåga att ut i litvets maktpåliggande värf sända ett stort antal unge män, utrustade med en god fond af kunskaper, med ett odladt förstånd, ett upplyst omdöme, en allsidigt danad karakter. Men på den allsidiga utbildningen beror också allt. Sannt är väl, att hvarje kunskap, der den är verklig kunskap och hvilar på en fullgod grundval, måste medföra sin nytta i lifvet; således äfven den, som meddelas i de lärda skolorna, om man ock måste medgifva, att i praktiskt afseende den ena vetenskapen kan ega företräde framför den andra. Men hvilar denna kunskap på en falsk grund, så blir ock resultatet derefter. Och på en falsk grund hvilar den, om vare sig läraren eller lärjungen eller båda gemensamt utgå från den föreställningen, att det vetande, som vinnes i de s. k. lärda skolorna, såsom ett bland sina förnämsta resultat medför en afsöndring från profanum vulgus; att genom den lärda bildningen en snart sagt oöfverstiglig kastskilnad uppstår mellan vetandets adepter och den olärda hopen; med ett ord, om kunskapen, som dock blott är en form, sättes öfver och i stället för det egentliga lifsinnehållet, den praktiska dugligheten och den sedliga karakteren. Vi hafva hatt vår bördsaristokrati, och hon har måst uppgifva den höga ställning, hon en gång intagit; vi ha vår penningaristokrati, och den hotas förr eller senare med fall af massans, af den egentlige kroppsarbetarens anspråk på lika berättigande. Men vid sidan af desea sketva föreställningar om de företräden, dem en viss börd, en högre rikedom en särskild art af verksamhet skulle skänka, har ännu en annan falsk aristokrati vetat att göra sina anspråk gällande, och hon fortbestår utan tvifvel ännu. Vi skulle kunna kalla den en den ensidiga bildningens aristokrati. Den sätter menniskans teoretiska och ästetiska utveckling såsom hennes högsta mål, tillerkänner åt den bokligt lärde — ja, ofta äfven åt den blott halflärde — åt konstnären och den förfinade verldsmannen såsom sådan ett högre menniskovärde och räknar till samhällets parias alla dem, som ej i vetandets eller konstens höga mysterier blifvit invlgde. Och för detta anspråk bar, förunderligt nog, böjt sig äfven den stora hopen af så kallade obildade, äfven dessa föraktade varelser, hvilka af den ensidiga bildningens män stämplats såsom halfmenniskor, och kanske just dessa företrädesvis, om än de oförståndigare ibland dem ej sällan förvexla herretititeln med lärdomsdiplomet eller den blomsterprydda batten med den eleganta verldsdamens bildning. Eller huru vill man eljest förklara de otroliga uppoffringar, hvilka äfven de sattigaste, de okunnigaste, de på samhällets lägsta trappsteg stående underkasta sig för att få se sina barn vid en högre lärdomsskola fostras till lärdomsljus, om äfven deras ljus esomottast tyckes vara doldt under skäppan; deras glädje och stolthet, då de en gång i sin koja få helsa dem såsom herrar af boken, de der höjt sig till en ställning i samhället, om hvilken far och farfar endast i stunder af den högstämdaste sjelfkänsla vågat drömma? Huru eljest förklara detta ständigt växande tillopp till lärdomsskolorna af till åren redan temligen försigkomna ynglingar, som utan framstående anlag, utan bestämdt framtidsmål, blott tyckas ha satt sig i sinnet att från den kända men anspråkslösa torfvan emigrera till ett obekant land, som i sjerran vinkar med guld och gröna skogar, om ock endast hägrande fantasibilder med blott ett sken af verklighet? Eller dessa unga mäns högljudda och om en viss förtrytelse vittnande protester, då de, befunna odugliga att arbeta i den för dem ovana jordmånen, i största välmening uppmanas att återvända till sitt ursprungliga hemland? Eller deras sjelfvilliga underkastelse under den förödmjukande nödvändigheten att tigga sig fram både i ena och andra afseendet ull det mål, de funnit för godt att fatta såsom sitt — ett förhållande, som utan tvitvel måste i hög grad menligt inverka på utvecklingen af deras karakter samt i allmänhet befordra uppkomsten af ett litterärt proletariat med hoga anspråk, men ringa eller ingen duglighet att med den intelligens, hvarom dess medlemmar så prunkande orda, utöfva en gagnande verksamhet i det praktiska lifvet? Med allt detta vilja vi dock för ingen del hafva sagdt, att endast ynglingar ur de förmögnare klasserna böra förutbestämmas att utföra det arbete, kyrkans och statens förvaltning kräfver, och blitva delaktiga af de förmåner, som dermed kunna vara förenade. Tvärtom anse vi, att den sunda uppfattning, det klara omdöme, som ej låter sig förvilla af med modersmjölken insupna fördomar, egenskaper, som ofta utgöra en oskattbar arfslott för fattigmans barn, den arbetsduglighet och kulle ha gifvit honom afslag ifall han varit i ing att han kunnat erbjuda henne sin hand. Geraldine var avar i slottet Hale Hon skulle