Göteborgsposten – 23 oktober 1871, sida 2

Innebär det växande antalet af studenter en anledning till bekymmer! I. Då denna fråga, såsom det tyckes närmast föranledd af en uppgift i Pedagogisk tidskrifts tredje häfte för innevarande år, enligt hvilken antalet af till studentexamenspröfningen under förliden vårtermin anmälde ynglingar skulle öfverstigit den höga siffran af 700, framstäldes som diskussionsämne inom Göteborgs läraresällskap, ett samfund, hvars samtlige medlemmar äro ungdomslärare, de der naturligen måste göra till sin uppgift att föra den åt dem anförtrodda ungdomen så låvgt framåt på vetandets stråt, som med användning af de tillgångar, hvilka stå dem till buds, för närvarande är möjligt, och då den framstäldes i en sådan form, att svaret åtminstone icke obetingadt ansågs böra utsalla nekande, såsom ock vid diskussionen visade sig, i det snart sagdt alla deltagarne i densamma erkände det berättigade i de farhågor, som med anledning af berörde förbållande låtit sig förspörja: så var det klart, att elementarlärarne härvidlag icke uppträdde egentligen i denna sin egenskap, utan att äfven andra, och företrädesvis andra, synpunkter för frågans bedömande måste vara de för dem bestämmande. Tydligt är nemligen, att elementarläraren såsom sådan måste betrakta som sin ärofullaste uppgift att befordra så många som möjligt af samhällets barn till den utveckling i teoretiskt afseende, som i allmänhet betraktas såsom det mål, dit elementarundervisningen bör leda. Väcker således hos honom det ständigt tilltagande antalet af yoglingar, som etter väl vitsordad skolbildnivg med studentdiplomet på fickan utgå i lifvet för att i ena eller andra riktningen intaga mer eller mindre framstående platser i fosterlandets och kulturens tjenst, ett verkligen berättigadt bekymmer, så måste detta anses härröra, icke från hans ställning såsom lärare, utan såsom medborgare eller såsom en det uppväxande slägtets naturlige vän och en törkämpe för dess och dermed äfven för samhällets framtida välgång. Berör således denna fråga läraren endast såsom medlem af samhället, försåvida han intresserar sig för ett förnuftsenligt förverkligande af dess ändamål, och såsom målsman för de åt honom anförtrodde ynglingarnes bästa, så är det klart, att densamma äfven för den stora allmänheten måste framstå såsom en angelägenhet af vigt. Detta gäller åtminstone den, som vet sig hafva pligter såsom samhällsmedlem, framför allt om han derjemte såsom fader, anförvandt eller målsman ömmar för det uppväxande slägtets väl. Några ord till svar på denna fråga må således väl vara berättirr