Göteborgsposten – 23 oktober 1871, sida 2

nytt och ljuft, som gjorde att hon med en så glad ifver om morgonen helsade en ny dag välkommen. Hon undrade) öfver denna lycka, men endast på ett obestämdt drömmande sätt, och gjorde sig ej mycket besvär med att söka analysera sina känslor. Det var knappt underligt att hon skulle känna sig fullkomligt lycklig af ett lif så fullkomligt olika det hon dittills fört. Nyhetens behag skulle utan tvifvel en gång försvinna, och då skulle hon bli lik do andra unga damerna med deras erfarenhet trån Londonersäsongerna och deras ständiga klagomål öfver att de blefvo alldeles uttröttade. Clarissa hade varit, mer än sex veckor på slottet, under det andra besökande kommit och farit. Damerna Fermor voro fortfarande qvar; men kapten Westleigh hade rest för att återinträda i sin militära tjenstgöring, djupt betagen i miss Lovel och ofta för sina intima vänner knotande öfver försynen som gjort både honom och henne så fattiga. — Jag tror ej att jag någonsin mer kommer att träffa en sådan flicka, sade han. Mer än en gång var jag starkt frestad att göra henne ett anbud; orden voro nästan på min tunga, men då erinrade jag mig att hennes far ej kunde lemna mig en enda skilling och jag teg. — Och tror ni att hon tyckte om er? kunde en nyfiken vän fråga. — Jag vet icke. Men hvad jag vet är att flickor i allmänhet tycka om mig och jag kan ej inse hvarföre hon skulle utgöra ett undantag. Det föll ej kaptenen för ott enda ögonblick in att