Exekutorn bleknade. I förargelsen öfver itt straff hade Millaud asfskrifvit ett par hunra sidor i Telemaque — på stämpladt papper. Men exekutorerna hämnade sin medbroers förlust. Få menniskor torde ha varit så nfäktade at detta slägte som Millaud. Han hade lemnat Bordeaux, Paris lockade onom. Men Paris, det blef tör honom fattigomen och en sträng fattigdom. År 1834 var an annonsoch abonnementsmäklare, och ippbar 1 fr. 50 cent. som arvode tör hvarje bonnent i samma tidning, la Presse, i hvars cassa han i framtiden skulle nedlägga 1 mill. reg kontant. Hans första tidning i Paris hette le Glaseur (Axplockaren). Han utgaf den tillsamnans med en mr Lireux. Nilland påsann att åta annonserna betalas med varor. På penningar hade de ofta brist. Millaud brukade deråtta hurusom det t. ex. en gång hade händt honom och hans redaktör att dejeunera med sardiner och champagne — utan bröd. Oåverflödsvarorna voro lemnade i liqvid, men de hade icke medel att köpa det nodvändiga. Millaud sökte alltjemt att komma på den rätta idsn. En dag påfann han att utgifva pAudience, den enda domstolstidning, som utkommer på Måndagarne. Hans förnämste medarbetare här var Leo Lespåös (Thimothe Trimm), hvilken ännu dagligen skrifver sin krönika i Petit Journal. Tidningen var annonserad med jättelika bokstäfver, redaktionen var fulltalig — det enda som tattades var penningar till stämpelafgift och papper. En vas pendyl gick regelbundet två gånger i veckan till assistansen; men man hade gitvit sig sjelf ett hedersord att utlösa den med de första penningar som inflöto och utan något afdrag för redaktionen. Kom en prenumerant, så dejeunerade man icke upp hans välkomna tillskott utan löste tillbaka husets skyddsgud. Han brukade också berätta huru han under denna tid brukade tillbringa sina dagar i Ecole de droit eller Ecole de Mådcine, der han var skyddad för exekutionsbetjenternas förföljelser. Professorerna hade fattat en utomordentlig aktning för den flitige och trägne eleven, som alltid satt på samma plats och aldrig försummade en dag, nyfiket tittande omkrirg sig genom sina glasögon, som på den tiden ännu icke voro dessa guldglasögon som hela Paris kände. Om qvällarne återvände han till sin hustru, efter att ha följt med omnibusen ända till stationen för att leda möjliga förföljare på villospår. En dag envisades en exekutionsbetjent att följa efter honom. Millaud gick in på en polisvakt, angaf den okände som följde efter honom — sannolikt i onda afsigtor, och lät häkta honom. 1848 grundade han Libertå, längre fram samma år Evnement. I Oktober organiserade han Caisse des Actions räöunis, en stor bankinrättning, som gaf nittio procent åt sina aktieegare. Lamartine var medlem af provisoriska regeringen, Millaud gick en dag och besökte honom. -Kommer ni för att begära en syssla: frågade skalden-talaren-statsmannen. -Tvärtom, jag kommer för att erbjuda er en. -Längre fram, svarade Lamartine småleende. Tre månader senare grundlade Lamartine tillsammans med honom le Conseiller du peuple, hvilken blef en af de stora affärerna i hans lif. Millaud köpte Presse; 1858 föreslog ban aktieegarne en kombination, så att de skulle publicera en tidnin; för 5 centimer, som innehöll den politiska tidningens litterära del. Aktieegarne funno propositionen skandalös. Kort derpå uppsatte han Petit Journal efter det mönster han tänkt sig, och den omätliga tramgången deraf blef den största glädjen i hans lif. Hans förnämsta storhet var puffen, reclamen. I två månader talade hela Paris om det mystiska namnet Alonsieur Lecog, som fanns atfischeradt på alla gatbörn, i alla boklådsfönster och förelöll som en olöslig gåta. Etter lång tids spänning kom Monsieur Lecoq ut, såsom följetong i Petit Journal. Den största af hans triumfer var Thugs. En dag vid bordet hade en af gästerna fört med sig några notiser om stryparesekten, och Millaud fick den djupa iden att begära en följetongsuppsats af hvar och en bland gästerna. En mängd af de nuvarande celebriteterna i pariserpressen voro närvarande och blefvo medarbetare i Thugs. Affischen härom var ett mästerverk. Millaud hade låtit utskära indiska bokstäfver. Man visade honom korrekturet. pet är alldeles för fult, sade Millaud, jag vill inte ha det. Men med detsamma fick han en id. xvänd upp och ned på bokstätverna, sade ban. Det blef ett huller om buller af hieroglyfiska tecken. Millaud var förtjust och framgången blef kolossal. Affischerna voro uppslagva öfverallt, en till och med i björngrafven i Jardin des plantes, der sonen till en senator med lifsfara hade slagit upp den. Det är omöjligt att uppräkna alla hans kuriösa, ofta rent af barocka ider. Så besynnerliga dessa ofta föreföllo, gjorde de honom dock slutligen till dubbeleller trippelmilt lionär. a Iogen menniska har gjort sin nästa så . 2 garn ABA han. Aldrig el nsoon mm —