riser. Liverpool s. d. I dag omsattes 10.000 bal. somull vid matt stämning. Middl. Upl. 9I,6 d. örråd 473,000 bal. AA sö—— — En fransk tidningsutgifvare. Ea af de egendomligaste typerna för den ranska journalismen, Petit Journals skapare ch utgitvare, hr Milland, har i dessa dagar flidit. Föga känd här hos oss, är Millaud så nycket mera bekant och uppburen bland den törsta delen af den franska publiken — men varken den mest bildade eller den mest finkänsliga, det är sannt. Han var en ibland lem, som företrädesvis bidragit att neddraga yressen från dess allvarliga ochi egentlig meing höga uppgift, för att göra den till en rolocka eller blott och bart en spekulationsmaskin. Men, detta sagdt, får det dock medssfras att Milland aldrig, såsom många af hans efterföljare, satte sin verksamhet i de sambällsupplösande eller de fullkomligt omoraliska doktrinernas tjenst. En tidning, som för sin egen framgång mycket har att tacka Millauds föresyn, le Gaulois, egnar honom en minnesruna, hvarur vi hemta en del af det följande. Om någonsin en man har i sig person fierat den mest oaflåtliga, feberaktiga, outtröttliga verksamhet, så var det Nillaud, som döden nu borttagit, grundläggaren af LAudienec, Petit Journal, Journal illustr och ett par tjog andra mer eller mindre spridda och kända blad. Och utan att behöfva frukta att misstaga sig, kan man tryggt påstå, att detta dödsfall afbryter något nytt förslag, som var färdigt att sättas i verket. Ty den som kände Millaud vet att hans hjerna aldrig, icke ens en enda timma, befann sig i till och med blott en relativ overksamhet. Millaud läste allt, hörde allt, såg allt, och ur sammanträffandet af alla dessa mångfaldiga, här och der uppsamlade ider, framgick genast en ny, — någon kombination som ofta var omöjlig att sätta i verket, men alltid originel och tyndig. Det var ett praktiskt huf vud, sade man om honem den tiden då han tillsammans med bankiren Mircs grundlade Journal des Chemins de fer. I verkligheten var hans praktiska sinne icke så mycket att tala om, som ej mera denna ytterligt lifliga inbillningskraft, som hänfordes af strålarne från allt oförsökt och okändt. Han var en drö mare af nittonde seklets art, som såg passera framför sig i en svindlande hvirfvel allt som skapar vårt tidehvarfs lyx. Han hade velat vara född nabob af Paris. Han var nästan en snillets gamin. Han hade gaminens barnsliga glädje och barnsliga vredesutbrott, ända till den verkliga godhet som ligger på bottnen hos Pariserpojken. Han var likasom denne en storskrikare, som fann sig road at sin egen röst; han letade efter ett intall och skrattade som en god tok när han bade funnit det. Och en annan egenhet: lika som man vid alla offentligs skådespel eller processioner finner pariserpojken närvarande, nyfiken och beundrande generalens häst eller en modern dams granna vagn, så finner man också Millaud på alla mera kända personers väg. Det var hans glädje att samla dem hos sig, hans nöje att göra dem tjenster. Så hade han fästat sig vid Lamartine och Dumas, så arbetade han tillsammans med Victor Hugo. Finnes det väl någon författare, poet, romanskrifvare från de sista tjugu åren, som Millaud icke tagit under armarne och som han icke varit lycklig att låna penningar åt? Han tyckte också om att förtjena penningar, det är otvifvelaktigt. Men mer än allt annat grundlade han tidningar för att se sin salong, sina byråer och sin sångkammare uppfyllda med litteratörer. ÄÅnnu på sista tiden, när sjukdomen icke tillät honom lemna sängen, ringde han klockan 5 om morgnarne och skickade bud på någon af redaktörerna i Petit Journal. Han måste tala om tidningar och trodde alltid att han sjelf gjorde sina blad. Hans säng var öfverhöljd med anteckningar och urklippta spalter. Bredvid honom måste alltid finnas en bloc-notos, hvarpå han morgon, middag och qväll, dag och natt skref och skref. När Millaud höll på att ställa i ordning en ny tidning, då var han först riktigt lycklig. Beställningar af stilar, vaiet af titlar, granskning af clicböor, inköp af papper — han fördjupade sig i alla de oändliga detaljerna af journalismen med en glädje som visade sig i alla hans rörelser, hans hållning, hela hans person. Hvarenda litteratör som kom och uppsökte honom hade en plats gifven när han gick; han mottog och upptog alla menniskor, upprepade oupphörligt för alla att hans id var någonting oerhördt, beundransvärdt, att den skulle göra revolation i journalismen, förblända Paris, Europa, verlden ... ofta, mycket ofta slappades entusiasmen före det femtonde numret. Men han hade sin tröst: Man har inte uppfattat mig, sade han om sin redaktion. ÅIarsöre kan jag ej göra allting sjelf! Hans första tidningsföretag daterar sig från 1829. Han var då sexton å gammal. Bordeaux, hans födelsestad, hade då ännu inAA — hada AA A att — 2 2— — — NM