Göteborgsposten – 20 oktober 1871, sida 1

— Åhja; man bör kunna antaga att jag har någon bekantskap med denne individ. Det var någonting i hans småleende, någonting betydelsefullt i hans ton som med ens upplyste Clarissa om sanna förhållandet. — Jag fruktar att jag gör mycket dumma frågor, sade bon. Ni är mr Fairfax? — Ja, jag är George Fairfax. Jag glömde att jag ej sagt er mitt namn under vår sista sammanvaro. — oOch jag hade ingen aning om att jag talade med mr Fairfax. Ni var ej väntad förrän sent på aftonen. — Nej, men jag fann mina göromål i London lättare att uträtta än jag hade förmodat; derföre afreste jag tidigare än ämnadt var. Då jag anlände till slottet blef jag underrättad om denna utflygt, och jag red genast hit för att förena mig med sällskapet. — Och jag uppehåller er här då ni bör längta efter att få träffa era vänner. — Det har ingen brådska. Jag har gjort min skyldighet och är här, det är hufvudsaken. Skola vi gå och söka upp dem tillsammans? — Om ni så behagar. Jag tror att vi snart skola återvända till slottet. De gingo långsamt framåt. — Jag hoppas att ni står på god fot med Geraldine? yttrade mr Fairfax plötsligt. Det var nästan samma fras som lady Laura hade användt. — Jag har hittills sett henne så obetydligt, svarade