Göteborgsposten – 19 oktober 1871, sida 3

Det stormar. — Gän till stugan, barn! Hur tom, hur enslig nu hon är: Hans Söndagsjacka hänger der Och der hans nya fiskegarn. Gud vet när det behöfs, månntro? Se, liten pilt har somnat brådt Med garnet till sitt örongott; Sof, faderlöse, — sof i ro! Det mörknar. — Nu till aftonbön! Det åtta är, som väntas hem, Och far och äldsta bror med dem; Men Herren råder öfver sjön. Kom, kom ; läs bibeln i min famn! Se, far har lagt ett märke nog Vid Herren gaf och Herren tog; Välsignadt vare Herrens namn ! Vid dessa ord i stugans dörr En yngling träder, höljd af skum Och lika blek och lika stum Som han var djerf och rödlätt förr. Hvad? Ensam? — Ensam! Långt från hamn Vi fingo stormbyn på vår bog Och — ÅHerren gaf och Herren tog; Välsignadt vare Herrens namn! Hvad är det mer? Det är till slut En gammal daglig saga blott Om några, som i striden stått, Om några, som ha kämpat ut. De föllo dock med ära, ja! Fast ej med lagern på sin lock Den arme fiskarn eger ock Sitt Narva och sitt Pultava. Och om hans minne snabbt förgår, Som röken från hans stugas härd, Och lefver all hans efterverld I några öfvergifnas tär; Hvad mer? Han fyllt den storhets mått, Som menskligheten honom mätt, Och den, som mäktar mer än det, Må akta ringa fiskarns lott.