Göteborgsposten – 19 oktober 1871, sida 2

— Jag är på spaning efter ett sällskap lustresande, sade han. Jag upptäckte lemniugarne af en frukost der borta, men ingen mensklig varelse var synlig. Måhända ni kan göra mig den tjensten att säga mig hvar de finnas; kanske ni tillochmed hör till sällskapet? Clarissa såg på honom djupt rodnande och förargad på sig sjelf öfver denna svaghet, samt blickade derefter åter ner på sin ritning då hon svarade: — Ja, jag tillhör lady Laura Armstrongs sällskap; men jag kan verkligen ej säga or hvar ni skall söka efter dem alla. Jag skulle tro att de ströfva omkring i alla riktningar. — Nej men hvad ser jag? utropade gentlemannen i det han hastigt hoppade öfver den lille bäcken, som hittills varit emellan honom och Clarissa. Har jag verkligen nöjet att tala med miss Lovel? Detta är i sanning en öfverraskning. Jag väntade knappt att någonsin få återse er. — Ej heller väntade jag mig att få se er, svarade Clarissa som nu återvunnit sin sjelfbeherrskning och talade på sitt vanliga öppna och obesvärade sätt. Och jag har längtat mycket efter att få åter träffa er. — Verkligen! utbrast geutlemannen ifrigt. — För att komma i tillfälle att förklara ett misstag som jag begick i jernvägskupen då jag talade om Arden. Jag talade nemligen om denna egendom såsom om den fortfarande tillhört min far; jag visste ej att han försålt den och trodde att jag var på väg dit. Det var först då jag träffade min onkel som jag erfor sanna förhällandet.