Göteborgsposten – 17 oktober 1871, sida 2

vilka det gör sig skyldigt, alltsom sjolfherrkaren, som i grunden i. är opiaionens dundne slaf, måste rätta sig citer förändrinsarne i denna opinionens barometer. Det var f vigt för en Napoleon att upprat hålla Frankikes lysande stallning i verlden, såväl på redens som de krigiska bragdernas banor, genom hvilken omständighet enklast förklaras len franska politikens äflan att uppträda på alla områden och der lägga sitt ord i vågskålen och den derför ofta synbara oron i Napoeons hela tankeverksamhet på den ytire poitiken, på diplomatiens glaubonade och halkkiga parguet. Nu ville den makt, som styr solkens öden, att, samtidigt med Napoleon i Frankrike, älven i Tyskland skulle uppstå en man, brinnande af äregirighet och traktande efter att åt sig och sitt land skapa en lysande ställning i verlden. Denne man var Bismarck, och för den kamp, som följde mellan de båda etatsmännen, båda ringaktande sannivgen i den diplomatiska kontroversen, båda hasardspelaro, men Napoleon på elutet mattare och utan noggrann beräkniog af korten, Bismarck deremot djerf, hänsynslös — gitver oss Benedettis bok en intressant redogörelse, ehuru den dock lemnar åtskilliga luckor öppna, hvilka först framtiden skall igenfylla. Efter kriget med Danmark ville Bismarck med all makt drifva det till ett krig med Österrike, för att tillförsäkra Preussen en öfvervägande vigt i Tyskland. Till detta ändamäl framkastade han sitt förslag till ändrad författning för tyska förbundet, hvilket var en förolämpning mot Österrike och en hotelse mot de andra tyska staterna. Men huru djerf spelare Bismarck än är, skulle han likväl icke vågat inlåta sig på ett sådant vidt utseende äfventyr, om han icke varit viss om Frankrikes orörlighet. Här framträder minnet om de bekanta personliga conversations mellan Napoleon och Bismarck vid badorten Biarritz, der diplomatiska trädar knötos, till hvilkas verkliga beskaffenhet man kunde sluta af vissa framställningar i de föreliggande depescherna. Att der eller senare äfven någon tyst öfverenskommelse träffats mellan Napoleon och Bismarck om, att Frankrike icke skulle motsätta sig ett förbund melan Italien och Preussen i ett blifvande krig mot Österrike, visar sig med bestämdhet deri, att Benedetti alldeles oväntadt öfverraskades af underrättelsen om det utomordentliga italienska sändebudet, general Govones ankomst till Berlin. Benedetti skref neml. d. 16 Mars (1866), att Govone snart väntades till Berlin, ehuru han då redan var anländ. Det lugn, hvarmed man i Paris mottog denna underrättelse, är en ytterlig bekräftelse på, att här pågick ett diplomatiskt spel bakom den officiele diplomatens rygg, hvilken af denna intrighärfva endast fick tag i de i faktiska trådändarne. Men plötsligt synes Bismarck fatta tvifvel, fastän Benedetti i sin fullständiga okunnighet om någon misstämning hos Napoleon ir så glatt och leende som möjligt. Han erfar, att Frankrikes representanter hos de sydtyska regeringarne icke iakttaga samma hållning sm Benedetti. En resa, som prins Napoleon gor till Italien, ingifver honom oro. Alla Preussens agenter i utlandet underrätta honom, att han bör misstro Frankrike. Han misstänker, att kejsar Napoleon, under det han drifver på kriget mellan Österrike och Preussen, samtidigt söker att bringa till stånd en direkt uppgörelse mellan Österrike och Italien, Han bar hört något hviskas om ett förslag trån Tuilerierna, att Österrike skulle afträda Venedig mot en summa af 500 millioner, och han fällde det yttrandet: Kriget skulle icke kosta Italien 200 millioner. Man känner nu, att Bismarcks farhågor ingalunda saknade grund. Napoleon ville verkligen bringa till stånd uppgörelsen mellan Italien och Österrike, hvarigenom detta senare skulle kunnat rikta hela sin kraft mot Preussen, och Frankrike skulle då haft bättre i sin makt att aftvinga Preussen uppfyllandet af de lötten, som Bismarck tydligen gitvit i Biarri z. Dessa oväfvande rykten voro emellertid tillräckliga att tvinga Bismarck till att, under det han bragte sakerna mot Österrike på sin spets, oupphörligt ha det andra ögat fästadt på Frankrike. En dag sade Benedetti till honom: -IIvad skulle ni göra om Österrike svarade rent undvikande. — Vi skulle gå fort, svarade han, och vi skulle karske gå längt. — Men, enfin, hvad skulle ni göra: — Vi skulle-, genmälte Bismarck, till en början kalla Goltz (Prevssens sändebud i Paris) till Berlin, för att erhålla bestämda upplysningar om kejsarens åsigter i händelse af allvarsamma förvecklingar-. — Härtill fogar Benedetti de! betecknande yttrandet: Jag aktade mig nv för att drifva mina frågor längre; jag ville