Göteborgsposten – 17 oktober 1871, sida 2

————— 0————— död om den ej blefvoe besvarad. Och nu talade samma Geraldine med henne om sin förlofning lika kallt som om någon kärlek sldrig bidragit till densamma. Lady Laura förstod ej huru mycket stolthet hade att göra med denna förbehållsamhet eller hvilken vulkanisk glöd som ofta kan ligga gömd under kölden hos en sådan natur som Geraldine Challoners. På qvällen var lady Geraldine medelpunkten för en krets af gamla vänner och beundrare; Clarissa betraktade henne på afstånd och beundrade hennes strålande skönhet, hennes förmåga att med den största lätthet tala om alla möjliga ämnen och det behag hvarmed hon mottog den hyllning som egnades åt hennes skönhet och qvickhet. Clarissa var förvånad öfver att denna sköna qvinna. varit så länge ogift. Det måste naturligtvis ha varit hennes eget fel; en sådan qvinna som hon borde ha kunnat bli hertiginna om hon velat, tänkte Clarissa. Lizzie Fermor kom fram till henne under det hon stod och beundrade den firade skönheten. — Nåväl, miss Lovel, hvad tycker ni om henne? — Lady Geraldine? Jag tycker att hon är ofantligt vacker och fängslande. — Tycker ni det? Då tror jag ej att ni har reda på betydelsen af ordet fängslande. Om jag vore man, skulle denna qvinna vara den sista i verlden som kunde röra mitt hjerta. Ja, jag medgifver att hon är vacker — en klassisk profil, klara blå ögon, en hy af ros och lilja, guldgula lockar och så vidare; men jag skulle lika gerna kunna bli förälskad i en bildstod som i lady Geraldine