Göteborgsposten – 17 oktober 1871, sida 1

Kaptenen och lady Geraldine togo hvarandra i hand under det de uttryckte sin glädje öfver återseendet, och Clarissa hade derunder tillfälle att taga den unga damen i skärskådande. Hon var lång och smärt, kanhända fem år yngre än systern, men ej mer. Olarissa kunde vid första ögonkastet afgöra att hon var vacker, mycket vacker; men hennes skönhet var ej af det tilldragande slaget, den raka näsan, munnen och hikan aftecknade sig med en tydlighet som tycktes nästan skarp; de stora glänsande blå ögonen tycktes ej ega förmåga att uttrycka mycken ömhet. Lady Laura var mycket stolt öfver denna syster och kanske liksom litet rädd för henne; men naturligtvis var denna senare omständighet ej märkbar för främlingar; hon var endast något mindre pratsam i Geraldines närvaro än annars. Geraldine var familjens skönhet; men hittills hade denna utmärkelse ej förmått bereda henne någon mera afundsvärd ställning i lifvit, och man var derföre ganska glad öfver att lady Geraldines framtid nu omsider tycktes vara betryggad. Hon var myoket artig mot Clarissa, men visade ej den värma som utmärkte lady Lauras sätt att bemöta den unga flickan. Då de båda systrarne aflägsoat sig så långt att de ej kunde höras, frågade Geraldine i något skarp ton hvad den der flickan hade på slottet att göra? — Min bästa Geraldine, hon är förtjusande. Jag har fattat det största tycke för henne. Min bästa Laura, när skall du lägga bort att fatta dylika dumma tycken för vildt främmande personer?