Göteborgsposten – 14 oktober 1871, sida 3

I För att ej tala om dig Linnea borealis! Versicolor, tricolor och Caltha palustris; Urtica urens, som bringar oss spis, jag menar nässlekäl 2 Intet af menniskohand kan göras större än naturen. Stolt var den stad, af Encas från Troja den upprann; Hör dock en sanning för viss, tänk om naturen hade velat Röra sitt vatten omkring och dränka ZEneas — Rom hade ej funnits, Sådant den ville dock ej och Roma blef uppbygdt, Romulus grundade den och mördade broderen Remus. Staden vexte sen upp i hisnesam storhet, sinne, o bäfva! Fick religion, ej christen men hednisk, Numa så böd. Öfversteprester han gaf och Vestaliska jungfrur med elden, Janus ett tempel sig fick, men menskliga verk måste falla; Alba det föll, en varning för menskeligt högmod Att ej förhäfva sig lätt, ty endast naturen den blifver. Tarquinius priscus i Rom circus maximus bygde. Men sein när Rom uti tusen års natt hade beherrskat verlden, Murknad dess välde och föll — ja, det föll och ramlade ömsom! Endast naturen bestod, än finns den kring Roms fallna murar, Res man blott dit och jemför naturens och menniskans storhet; Vill du ej vörda naturen, så vet dock att frukta dess under, När i orkanelig fart den ropar med tordönsam stämma, Hör då dess röst! Vet vinden är naturens anda!! När från en moder så huld du reser på kopprade köl ölar, Räds för naturen, dess barm den är djup och våt är den äfven, Frukta de hiskliga gap som hvalen och hajen uppspärra; Dessa naturen har gömt i sitt sköt till evinnerlig varning — Månen den skiftar i ny och i ned; naturen har lynne, Icke de gamle orätt ju haft när naturen de gudat Tänk om i ständiger natt och hemska isiga vintrar Naturen gömde sin prakt — och blundade blott —solen är naturens öga; Hur skulle fälten se ut? Tänk derpå du idoge landtman! Vinrankans saft och behag, som nämnes i Cicero de senectute. Praktfull naturen ock är när den sprutar sin galla Utur de gräsliga gap och pustar blott lava och eldar, Vittne derom bära nog Herculan och Pompeji, Hvilka en eviger natt framsläpa i laviga fängslen. Hvad för en syn, som jag ser, en stad, som sväfvar luften? Gärdad den är med ängar, vatten och skogar, Naturens strålande panna du ser, just Fata morgana. Glöm ej norrskenets prakt, det är naturens diademer. Allt ett ämne ger till beundran och häpnad Anda från blommornas dagg till Vesuvii flödande oppning; Värdig icke jag är att detta beundra och vörda. Evig naturen dock är; Tag emot min o eviga hyllning! 1! Kan herrn säga hvad betyder on the ontrary ? frågade häromdagen läraren vid un privatlektion i engelska språket. hå lanlet! ljöd det tvärsäkra svaret. — Jh nej, isst icke... tvärtom.. — Jaså, i staen, svarade lärjungen med samma orubbiga lugn.