Göteborgsposten – 13 oktober 1871, sida 1

Men apropos om skott — I förbigående sagdt måste jag härvid påminna om den ryktbare historieberättaren kapten W. som lefde i Upsala för några år sä jan. Han hade ofta svårt att, som han sjelf yckte lämpligt, komma fram med sina berättelser och hade dersöre påfunnit ett sät som han gerna begagnade: — Tyst, hvad var det? utropade han plötsligt, ett skott, hörde inte herrarne? — Ingen hade hört något. — Kors, jag tyckte alldeles — men lika godt, apropos om skott, så hände det mig en Sång .. Jag säger som salig W.: apropos om skott; så har man här de sista dagarne mycket sysselsatt sig med en af fångarne, som ännu befinner sig vid lägret i Satory, en man som vid tiden för armåns inträngande i Paris blef fusiljerad, men det oaktadt ännu är lifs lefvande; Saken har sin verklighet, så orimlig den låte 3 Det 32:a linieregementet hade vid Auteuil bangården en häftig strid att utkämpa mot e.t kompani federerade, som kämpade med full förtviflan. Omkring fyratio af dem öfverlefde striden och togos lefvande till fånga, uppstäl 3 des längs med en mur bredvid jernvägen och fusiljerades. Den sista i ordningen var en 18 års pojke, som träffades af två gevärskulor på tolf stegs håll. Han föll. För att bespara honom en lång dödskamp gick en soldat fram, satte mynningen af sin revolver rätt i örat och affärdade honom på detta sätt. Men följande dagen, fjorton timmar efter exekutionen, märkte en af armåns kirurger, som var närvarande vid likens upptagande, att Vigia ännu andades. Han tog sjelf upp honom och bar honom till närmaste ambulans. En kula hade krossat högra handleden, den andra hade genomgått den köttiga delen af venstra armen. Sista skottet hade inträngt nära intill högra öron-loben samt gått ut nedom och utanför venstra örat. Han egnade åt den sårade de noggrannaste omeaorgor, och man lyckades verkligen bringa honom till lifs, ehuru han länge var betagen af ett slags idiotism. Man plockade ut benbitarne som förorsakats af kulan hvilken gått igenom hela ansigtet, och handleden sattes i ordning med en så utomordentlig konst, att fingrarne på högra handen kunna åter röras nästan med samma ledighet som förut. Blessyren i armen har nu fullständigt ärrat sig. Den 14 September, fyra månader sedan ban blef fusiljerad, var han fullständigt läkt. Återstår att se om hans olycksöde och märkvärdiga räddning af domstolen skall komma att räknas för en förmildrande omständighet eller om han med de andra skall anträda dem långa färden till Nya Caledonien. Krigsdomstolen i Versailles dömde i går åter en journalist till döden, Gustave Maroteau, en tjugoåring eller något mera, men karg ske den mest cyniska och genomförderfvade af hela den skändliga race, som han i litterärt hängeende tillhörde. Jag har sett honom en gång för två år sedan ungefär, i Brässel, der man visade mig honom tillsammans med Gustave Flourens och några andra franska flyktingar, som om qvällarne brukade hålla till på ett caf i närheten at Sydbangården. Det var två motsatser både till det inre och yttre: Flourens, högväxt, bredskuldrad och klädd i sin eviga svarta frack och hvita halsduk, var en gentleman såsnart han blott icke kom in på politiken. Då var han helt simpelt spritt galen. Maroteau, okammad, smutsig och sluskig till det yttre, var en gemen bof till det inre. Jag erinrar mig ännu att jag hörde honom högröstadt förfäkta en sats, som jag då trodde honom sjelf ha formulerat men som jag sedermera återfunnit annorstädes och som är af Chaumette. Den lydde så: Hvarje menniska har en mage, derföre måste samhället, enligt naturen sjelt, hvila på principen af de djuriska behofven och instinkterna, Det var Kommunens evangelium.