en dåraktig fantasi, ett fåfängt hopp; men det var dock en ljusstråle i Marmaduke Lovels mörka tankar. — Det är en tom dröm, sade han för sig sjelf. När har någonsin lyckan kommit i min väg? Men ack, stt åter innehafva Arden — att dö i det medvetandet att min slägt skall ärfva de gamla grå murarne! —