Göteborgsposten – 11 oktober 1871, sida 2

hennes brors lif, skulle hon kanhända ha kännt sig fullkomligt lycklig, hon skulle kanhända ha glömt att Arden var såldt och att en rik fabrikant, som hon ej kände, var egare af de gröna sluttningar och breda gamla terrasser som hon så högt älskade. Som det nu var, gjorde det henne föga sorg att bohöfva föra ett ensligt lif. Hon hyste ej denna brinnande längtan efter societetslif, som är vanlig hos unga damer hvilka bo i städerna. Hon hade ej begär att lysa, ej medvetande om sin egen skönhet, ty de franska flickorna i madame Marots pension hade aktat sig för att säga henne, att. hennes bloka patriotiska ansigte var skönt. Hon önskade ingenting annat än att vinna sin fars tillgifvenhet och åstadkomma något slegs försoning mellan honom och Austin. Sålunda öfvergick hösten till vinter och vintern till vår, utan att det blef någon förändring i hennes lif. Hon hade sin färglåda och sina penslar, sina böcker och sitt piano till sällskap, och om hon ej kom närmare målet att vinna sin fars tillgifvenhet, lyckades hon åtminstone undvika att göra sin närvaro på något sätt obehaglig för honom. Två eller tre gånger under loppet af vintern gjorde mr Oliver några små musikaliska tillställningar, vid hvilka Clarissa sammanträffade med de förnämsta familjerna från Holborough, hvilka förklarade henne vara en mycket vacker flicka och beklagade henne med anledning af hennes fars ruin. Oerfaren som hon var tyckte hon att dessa tillställningar voro höjden af gladt sällskapslif och skulle gerna ha velat antaga de inbjudningar som efteråt kommo